Varför jag lider på vintern

För mig är vintern en lika välkommen årstid som de andra tre. Men det förändrar en del praktikaliteter för mig, jag...

...slutar cykla till och från jobbet för att jag tycker det är för kallt att köra cykelpass över en timme utomhus.

...lägger in kajaken för vinteridé i laggömman.

...springer mer sällan pass över en och en halv timme, jag svettas helt enkelt för mycket och det blir obekvämt kallt hur jag än bär mig åt efter ca en och en halv timme.

Dessa saker är lite sorgliga kanske, men vintern betyder också att det:

...går att åka skidor och skridskor. Det är så avslappnande att åka längdskidor länge.

...och kanske bäst av allt, jag kan tack vare avsaknad av viktiga tävlingar för mig planera, genomföra och utvärdera min träning väldigt konsekvent.

 

 

 

Min träning på vintern blir ganska klinisk, det blir...

...långpass på cykel inomhus utan att kunna spontanstanna vid en fin sjö man råkar passera eller ett mysigt fik där man kan slinka in med kompisarna och prata bakväxlar och nya vaijerhöljen : )

...styrketräning med mycket fantasi för att förbättra styrkan i löp-, paddel- och cykelrörelser.

Det tycker jag är skönt och meditativt, jag trivs med tankarna på spinningcykeln inför nästa 3minutare om att i vår då... då... ja då smäller det! Och ja, under de sista 30 sekunderna av intervallet då lider jag riktigt ordentligt, och jag älskar det.

 

 

 

 

Så jag önskar er all mycket härlig vinterträningen, det ska jag försöka ha!

 

//Christian

Dags för jakt!!!

Ibland hinns det med lite annat mellan all träning och tävling. I helgen passade jag på att gå en intensivkurs i konsten att jaga.
Så snart är frysen full av viltkött....

//Malin

Höga stövlar och båtlucka

Det är skönt med båtlucka nu så båten kan komma och gå som den vill. Igår kväll fick jag öppna och vissla in hen : )



 

En annan bra grej är ett tips för höstpaddling: Ett par höga stövlar! Jag vet inte hur många paddelpass jag suttit och frusit om fötterna i mina neoprenskor så här på senhösten. Med stövlarna håller man sig torr från start och man kan även ha ett par extra sockor riktigt kalla dagar.
Man ser inte så sportig ut, det ser mer ut som man är på väg till jobbet på gårn : )
Det kanske kan bli en ny trend bland idrottare och motionärer, snabba och lätta kläder och skor som ser ut som "på väg till jobbetklädsel". Men i själva verket är tillverkade av något material som härstammar från rymdingenjörernas ritbord. Och sulor med mönster som gör att man reducerar flera minuter på milen... Hmm...

//Christian

Gunde och jag...

Ingen inom idrottsvärlden har väl missat att Gunde Svan föll offer för den elaka luftrörbakterien Twar för nått år sen. Nu har den skördat ett offer till - mig!

Insjuknade på midsommardagen i vad jag trodde var en vanlig förkylning, och som alla som följer den här bloggen vet så satte det ju käppar i hjulet både för ÅEC och Endurance Quest. Blev efter fem veckor bra och kunde börja träna igen i ca två veckor innan foten gick åt pipsvängen på Stockholm Extreme. Ja ja.. det var ju bara att ta tag i rehabträningen så fort det gick. Men precis när jag skulle börja rehaba så sa det pang igen - dunderförkylning nr 2. Ja ja... dem brukar ju säga att man är sjuk mer eller mindre konstant första halvåret som läkare på vårdcentral. Folk hostar ju på en dagarna i ända!

Det var bara att bita i det sura äpplet, skjuta rehabträningen lite på framtiden och kurera förkylningen. Det var en seg en det här också. Fyra veckor senare var jag "nästan" frisk - då kom smällen! Tredje dunderförkylningen sedan midsommar! "Men det kan inte va sant" tänkte jag. Hur mycket otur kan man ha... kan det verkligen bara vara alla "vårdcentralsförkylningar" som drabbar mig extra hårt? Det tyckte inte chefen. Det var bara att börja ta prover för att se vad som var fel med mig.

Ena röret efter det andra fylldes med mitt blod medans min hosta bara blev värre och värre. En och en halv vecka senare, dvs för drygt en vecka sedan, kom svaret: Twar!!!! Fy f-n rätt ut sagt! Räckte det inte med två avslitna ledband och tre dunderförkylningar på raken - ska jag ha Twar också!

Men det var ju bra att veta vad det var. Och det var bara att börja med dunderantibiotikan Azitromycin. Den skördade också sitt offer - min mage!

Idag, efter tio dagar mer eller mindre sängliggandes, med större delen av dygnet bortsovet då jag varit helt ofattbart trött, börjar jag kvickna till. Gick en liten promenad idag i det vackra vintervädret i Åre. Vi har 10 cm kallsnö! Var ett tag riktigt orolig att den planerade resan med Christian till Sydamerika skulle behöva ställas in. Men nu känns det hoppfullt igen.

Foten däremot är "on the road to recovery", har trots alla "förkylningar" kunnat köra rehabträning hyffsat. Nu väntar fyra sköna veckor i Sydamerika, och när jag kommer hem därifrån är förhoppningsvis alla elaka Twar-bakterier ett minne blott. Då, mina vänner, ska jag börja träna igen - och det med besked!

Vad är det dom säger... det som inte dödar det härdar! I will be back...
//Emma

Vätskebalans på jobbet

En kopp kaffe = 2 sug i slangen : )

/Martin

Kanske årets mest prestigefyllda tävling...

...Garnisonsmästerskap i nattorientering gick ikväll av stapeln i terrängen runt Brännemon (löparspårcentral i Eksjö). Alla i garnisonen har såklart minutiöst förberett sig under lång tid på denna drabbning: Ska jag springa hårt i början, ska jag följa stig eller korsa bräsket, kommer jag slå Majoren eller han mig!?

Målgång med marschaller

Individuell start och gafflade banor, yippi! Jag spikar kontroll efter kontroll, på väg till kontroll fyra kommer Kung Bore, snön vräker ner och stigen bara försvinner, ojoj nu är det bäst att hålla tungan rätt i mun och gå säkert! Men det är bra med snö i Brännemon, det ska helst ligga en decimeter när vi kör Ultimata Brännemon nästa fredag, det hör ju liksom till tänker jag och innan jag försvinner in i kartan igen. Jag spikar inte alla kontroller men de flesta. Man möter hela tiden löpare som springer kors och tvärs i gafflarna i det ganska begränsade banområdet (det hade varit kul att se allt uppifrån : )). Efter 4km passerar jag mållinjen med en skön och glad magkänsla, gud va kul det var!

Sen bjöd Regementschefen på Ärtsoppa på mässen torsdagen till ära. Tack för det!

Stort tack Idrottsavdelningen! Ni gör allt ni gör så bra och professionellt!

 Det blev silver till mig, och ja, Majoren slog mig...

...Vad gör man inte för att behålla en god stämning på jobbet : ) Skämt och sido, Johan du regerade ikväll det vet du!

//Christian

Korally påväg till jobbet!

Första frostmorgonen i Stockholm och jag bestämmer mig för att ta den långa vägen till jobbet, ca 3,5 mil.
Blir glatt överraskad på järvafältet då vägen är blockerad av kor. Får kliva av cykeln och på djupfrysta fötter försöka få dessa gigantiska djur att flytta på sig.
Inte varje dag i Stockholm man får fösa kor för att ta sig fram...

//Malin

Femmans multisportrace 2012

Sådär.. Sista tävlingen för säsongen avklarad iom 5ans som i år gick i och kring den vackra staden Kungälv!

Jag kom till Götet något dygn innan tillsammans med familjen för att fira min ena dotter och besöka Universeum samt Liseberg.
Jag kan verkligen rekommendera Universeum för er som ej ännu varit där. Finns något för hela familjen!

Inför tävlingen var den största funderingen hur jag skulle klä mig!? Alltid lika svårt så här på höstkanten.
Det fick bli tights, avklippt underställströja och tävlingsblus, (något för varmt visade det sig eftersom det blev kanon väder).
Så här såg upplägget ut:

Paddelstart i Nordreälv, temp 1-2'. Innebörd: blöt från start...
Mtb, teknisk bana (blöt framförallt)
Mtb, lång bana med sprintorientering i Bohus-fästning
Löporientering

Jag möte Malin på TC kl 0630. Vi inledde med den sedvanliga planeringen av uppgiften, vägval, utrustning, energi mm.
Därefter klafsade vi (tc låg på en vattendränkt äng) bort med våra växlingslådor till fållorna för tävlingsgenomgång.

Vi beslöt oss för att inleda med drag kopplat från start.
Då startskottet gick befann vi oss ca 100m bakom startlinjen och strulade med ena karbinkroken till draget.
Paddlingen gick bra och efter halva sträckan låg vi 2a i mixklassen och 6a totalt i fältet.
Efter fortsatt strul med karbinen och endel ofrivilligt badande växlade vi ut på 1a mtb sträckan som 2a strax före up'n running.
Malin på lite sega VM ben med däck som sög fast i leran + att jag var tvungen att pumpa i mer luft i bakdäcket (kollade däcken innan start!?) gjorde att vi halkade ned på 3e plats inför mtb del2.
Vid växling till sprint ori bytte vi cykelskorna mot Lätta tg skor (Salomon fellcross) och gav oss ut på kontrolljakt till fots.
Lite bristande orientering inne på fästningen från min sida och vi halkade ned ytterligare en placering.

Sprintori'n avslutades med en firning ned för norra muren och därefter växling till cykel igen. Bara 2 min efter 3an.

I inledningen av långa mtb orienteringen missade jag "kärleksstigen" uppför berget vilket innebar ytterligare tidsförlust.
Vi kunde fortsätta sträckan med känslan att vara helt själva. Vi såg varken någon framför oss eller bakom.
Det hade underlättat att haft några inom synhåll för att driva upp det egna tempot vilket annars riskerar att hamna i en"lagom" fart.

Efter långa blöta och leriga stigar var det äntligen dags att växla ut på sista 12km löporienteringen.

Jag kände snabbt krampkänslan komma smygande i framsidalår runt vänster knä. Slutsats, koppla drag på Malin vilket ger den lilla hjälpen uppför.
Malin har ju som bekant inga problem med att springa...

Orienteringen gick ganska bra och vi konstaterade efteråt att vi tog in ca 10 min på 3an under denna sista sträckan.

Malin och jag korsade målsnöret 10 min efter 3e laget och slutade alltså på en 4e plats i långa mixklassen efter
7h 40min tävlande.

Med lite mer flyt och utan materielstrul hade vi kunnat knipa 3e platsen!

Detta resultat visade sig dock räcka till en 2a plats totalt i mixklassen på långa cupen.

Kul att alla i EGAR kunnat vara med och bidra till detta fantastiska resultat!

Stort grattis till oss : )

Tack alla nära och kära som står ut med alla långa träningspass och andra åtaganden!! Ni är bäst!!

//Martin

Bilder hoppas jag dyker upp på femmansmultisportrace.se inom kort.

VM - ett riktigt äventyr

Det har nu gått 10 dagar sedan jag korsade mållinjen i södra Frankrike och VM-premiären var över. Kroppen har börjat återhämta sig, jag ser inte dubbelt längre och jag somnar inte så fort jag sätter mig ner. Dock har känseln i fingrar och tår inte riktigt kommit tillbaka än, men det är ett mindre problem.

Test av klätterutrustning

Jag hade alltså förmånen att få hoppa in i Team Polar Puls.com och tillsammans med Ulf, Jörgen och Jonathan ta mig an den dryg 50 mil långa VM-banan. Avståndet avskräckte inte alls, men däremot antalet höjdmeter som skulle avverkas gjorde att jag var mer än lite smånervös innan start.
Och som vanligt är det ett mindre kaos när allt skall packas, skall man lägga extra tightsen i låda ett eller två och var kommer jag behöva torra skor?
Vad kommer jag vara sugen på att äta dag tre, snickers eller franskt "ful-godis"? Det är svåra frågor att ta ställning till sådär innan start.
Men till slut var vi äntligen igång. Efter två för-starter, en kort prolog under fredagen och gemensam cykling upp till starten (1,5 timme uppför klockan 04.00 på lördagens morgon), fick vi ge oss ut på banan. Första sträckan var uppe på en glaciär och stegjärn, isyxor och rep kom till användning. För att inte äventyra säkerheten allt för mycket fanns det en minimumtid på 7,5 timmar på denna sträcka, vi klarade den på 7 och fick då vila 30 minuter innan det var dags för en kort cykeltur till nästa treeking sträcka.

Översikt på banan, den var tuffare än vad den såg ut

Och det var väll nu tävlingen började på allvar, höjdmeter lades på höjdmeter och timmar blev till dygn. Under vår veckas tävling hann vi avverka nästan 20.000 meter uppåt och lika många nedåt. Att knalla uppför var aldrig något större problem, det är att gå nedför som tar kol på både fötter och ben. Alla timmars kasande på snedden i något stenskravel, eller när den enda vägen ner för berget är just rakt ner. Just detta är väldigt svårt att träna här hemma, Hammarbybacken går inte riktigt att jämföra med terrängen som vi rörde oss i nu.
Det är omöjligt att komma ihåg alla detaljer under ett såhär långt race, men vissa sträckor minns man tydligare än andra.

Att få rätt sak i rätt tunna/låda var inte helt lätt

En av banans riktiga höjdpunkter var raftingen. Att få paddla klass 4-fors själva utan guide var riktigt roligt. Att vi sedan lyckades med konststycket att köra fast vår båt så rejält att vi var tvungna att hämta hjälp för att få loss den är en annan historia.
Båda paddelsträckorna gav också utdelning på det åkband vi fått fastsatt runt handleden innan start. Det gick inte att slappna av ens i fem minuter då vattnet strömmade rejält hela tiden och det var stenar precis överallt. Jag och Uffe i "lättvikts kajaken" lyckades undvika att gå runt, medans Jörgen och Jonte i den något tyngre lastade kajaken fick bada två gånger.
Sen gillade jag canyoning sträckan, hasa på rumpan på hala stenar i en bara några meter bred ravin var otroligt vackert. Att den sedan avslutas med en repellering på ca 100 meter fritt hängande längs en bergssida gjorde den inte sämre. Det är dock första gången jag repellerar iförd våtdräkt och flytväst, det gäller att vara på den säkra sidan...

Starten har gått, mot glaciären

Många timmar på sadeln blev det

Temat på årets tävling var "back to nature" (därav cykel till start istället för buss) och banan gjorde verkligen skäl för det namnet.
Vi fick uppleva helt otroligt vacker miljö, den ena vyn mer storslagen än den andra. Det märktes att banläggaren verkligen tänkt till när han la rutten vi skulle färdas.
Däremot är det ibland svårt att uppskatta vacker utsikt när man måste fokusera blicken rakt ner i marken för att inte trampa fel.
Och skulle man nu råka trampa fel kunde konsekvensen bli mer än allvarlig på vissa ställen.
Som exempel var delar av cykelsträckorna förlagda till jättefina stigar som slingrade sig nedför bergen. Det var bara två saker som försvårade det hela, nummer ett stigen var ungefär 30 cm bred och två det stupade flera hundra meter rakt ner där stigens 30 cm tog slut.
Lägg till lite sömntrötthet på det och en och annan sten som man kan studsa lite på och vipps så är det inte lika lätt att cykla.

Ännu en fantastisk vy

Men efter 6 dar, 23 timmar och några minuter gick vi i mål. Då hade vi fått korta av banan genom att stryka den sista treekingen.
Vi hade då överlevt magar som bråkat, sträckor som aldrig ville ta slut, brist på vatten och mycket annat.
Jag kämpade med stora sömnmonster under sista sträckan. Somnade på berget efter att ha sett 30 Jontar springa omkring och vaknade av att Uffe stod och skakade på mig.
Men till slut lyckades vi ändå korsa mållinjen.

Största delen av bana tillbringades till fots med stavar i händerna

Vad behöver jag då förbättra tills nästa lång-tävling:
1. Träna på att förflytta mig nedförs, nej jag var inte snabbast denna gången heller.
2. Bygga upp min styrka i överkroppen igen. Då jag ofta brukar gå på kraft istället för teknik kan jag med säkerhet säga att jag inte utvecklats i positiv riktning av mitt brutna nyckelben. (Dock var detta det sista jag gjorde med skruven i axeln, den är borta nu och träningen "10 chins innan jul" är i fullgång)
3. Min sångröst, jag sjöng absolut sämst av oss fyra. Behöver även utveckla mitt minne av sångtexter då jag oftast bara kan få fram enstaka rader och refränger.

Hur som helst, detta var ett riktigt äventyr. Jag är väldigt glad över att jag fick möjlighet att delta på en tävling som denna. Det har varit mitt mål under en längre tid att få genomföra en riktigt lång tävling utomlands. Att det skulle bli ett VM gjorde inte saken sämre.
Så tack Uffe, Jörgen och Jonte för att jag fick följa med, ni är kanon.

//Malin

Alla foton kommer från multisport-fotografen Andreas Strand

Lunch date med Guevarra

Det blev ett varv runt sjön i Skullaryd utanför Eksjö.
Otroligt härligt med syret i luften och alla färger som möter en längs sjökanten!
Ett toppen lunch-pass med fokus på teknik och en form koll inför helgen.

Vem vill ha bajs på däcken?

Jag vill! Ojojoj vilka roliga pass man kan hitta på på Österlen. Förra året var jag här och körde ”Kohagsintervall” brant och tekniskt, mycket koskit på däcken dock.

Bild: På toppen av en kohage

 

I år gjorde jag en bana som gick upp och ner över sand/gräsdynerna på Ravlunda skjutfält, jobbigt och skitskoj! Mycket fårskit på däcken dock, det finns mycke djur i Skåne. Min Superfly Elite 29" visar sig även så här i sand/gräs vara ett säkert kort. Det är sjukt stabilt med de stora hjulen i sanden.

 

Jag tycker att det är svårt att förstå hur ett ställe kan ha så fina sandstränder och samtidigt vara så grönt och lummigt. Det är rena paradiset för mig som gillar att prehabspringa (förebygga fot- och benproblem) barfota på stranden, den tar ju nästan aldrig slut.

Bild: Mer påklädd än Colting 

Och ja hade det inte varit för att det börjar bli kallt i tältet nu, så hade jag nog hängt kvar lite till ; )

 

 

 

Tack fina Skåne!

 

//Christian



 

Energi sevice på Liningöloppet

Igår lördag var det dags för hösten största terränglopp, Lidingöloppet att gå av stapeln.
EGAR hade ingen löpare på startlinjen, men vi hade ändå en nog så viktig uppgift. Vi skulle hjälpa Enervit att förse löpare som köpt deras lagningspaket med energi under loppet.

Packa upp liquide

Strax efter nio var vi (jag och Peter) på plats, redo att hjälpa till där det behövdes. Vi blev placerade på 10 km kontrollen tillsammans med Daniel och Kristin från FJS som också passade på att jobba av lite skulder från Enervit.
Och nu satte det igång, vi skruvade av korkar från liquideflaskor och sprättade GT-tabletter tills vi fick skavsår på fingrarna.
Efter en kort fika bestående av kaffe och proteinbar, som vi bjöds på av den rutinerade Enervit ensemblen, var vi igång.

Mycket energi gick det åt

En aldrig sinande ström av löpare passerade, de flesta glada och nöjda med den service de fick. Några riktigt förbannade som missat att det bara var löpare som förbokat lagning som fick ta emot produkterna. En liquide och två GT-tabletter var det som serverades vid kontrollen, plus många heja rop och en och annan push i ryggen.
En riktigt trevlig dag rundades av med att plocka upp ca 1500 tomma plastflaskor som låg spridda längs vägen.
Tack till Stefan med personal, vi hade jättekul. Hoppas på snart återseende, vi hjälper gärna till fler gånger om det behövs.

//Malin

SM i Kristinehamn

Den första september avgjordes SM i multisport i Kristinehamn. Jag och Malin stod (enligt rutin numera : )) på startlinjen. Men för att ta det hela från början… Vi möttes upp fredag kväll hemma hos Malins syster i Kristinehamn. Det var Jag, Emma, Malin, Peter och Martin. Martin och Peter skulle köra i herrklassen och Emma var med som facebookreporter och mentalt stöd i allmänhet. För er som inte vet så är Peter Malins pojkvän tillika crossfitspecialist och numera multisportare : )

Vi sprang som vanligt som yra, mållösa höns runt med utrustningsdetaljer en stund (säkert flera timmar, men det skulle ingen erkänna). Sen åt vi middag och försökte pratade om allt annat än tävlingen, det gick bra o trevligt var det.

Upp i Ottan och iväg! Avlastning, anmälan och kartritning. Kartorna borgade för en mycket trevlig 5timmarstävling.

Starten gick och vi gick bra till första kontrollen I sann Kristinehamnsmanér så var banorna gafflade, bra men lite läskigt. Fram till nästa kontroll var vi ifatt våra kompisar Marie och Ulf i Polarpuls. – Är det ni igen, ropade Marie. – Ja, sa jag, vi kanske skulle starta ett lag, vi kör ju ändå allt ihop ; ). På Utmaningen några veckor tidigare så körde vi mycket cykel o löpning jämnsides.

Bild: Erik Pütsep

Men plötsligt hör jag ett ljud som man inte får höra på tävling egentligen. Malin skriker och tar sig för foten. Vi stannar, jag försöker att ödmjukt, effektivt och lite pushande få ur henne om hon kommer kunna fortsätta. Och ja, Malin är ju gjord av virke man sällan skådar under en livstid, hon ska fortsätta. Jag tar upp kartan igen och spikar de två nästkommande kontrollerna, jag påpekar för Malin att hon inte får riskera VM som bara är några veckor längre fram, hon säger ingenting, bara springer. Och vips så har vi tätat luckan vi fick pga stoppet.

Växling till cykel och häftigt påhejjad av Emma i och omkring växlingsområdet, haltandes, hojtandes (på sin skadade fot från Stockholm Extreme nån vecka innan) - Kom igen EGAR! Ni är så j---a bra!

Men nu har Malin ont. Och när vi ger oss in mer och mer i den tekniska Kristinehamnsterrängen så tappar vi de andra lagen och hamnar på en 6e plats. Malin och jag kämpar på, vi springer stadsorientering, simmar och cyklar, vi behåller vår 6e plats. Men sen var det dags för paddling och här ställer inga stukade fötter till någonting. Vi paddlar som vi hade eld i aktern! Paddlar ifatt och om Adventureteam och vi närmar oss Polarpuls. Hade paddlingen varit dubbelt så lång (16km) så hade vi nog tagit in hela luckan. Men som det begav sig så hade vi ca 2 min fram till Ulf och Mari när vi gått iland och gick ut på sista löpningen (5km snitslad Trailrun). Vi tog oss i mål som 4a i årets Svenska mästerskap. Men håll i er vi har redan börjat planera nästa års SM. Och då har vi inte tänkt att skada oss ; )

 

Jag förstår inte vad som fick Malin att köra så hårt som hon gjorde på slutet, jag hörde hur ont det gjorde. Du är en sann kämpe Malin.

Tack Emma för ditt stöd och grym rapportering på Facebook. Och tack Kristinehamn Multisport för en återigen fantastiskt rolig tävling på alla vis, ni är toppen!

//Christian

FMM PATRULL

Slitna krigare på väg hem från ett väl genomfört FMM. Det blev en 5e plats tack vare vår starka upphämtning på natten!

Passa på nu att planera in FMM patrull 2013, soldat som officer eller OR.
Bättre test av din förmåga som officer och soldat finns inte (jo, det finns det men detta duger gott ; )

/Martin EGAR-ing 2

FMM patrull

>
> Nu är ing 2 laget preppade, taggade och inoljade inför FMM patrull i Karlsborg.
>
> Undertecknad, David D, Tomas W och Leo S är beredda att göra det som krävs...
>
> Ska bli kul att se vad K3 har åt oss i bakfickan i morgon : )
>
> Snacka om vuxen spa, betald med arbetstid och allt!!
>
> Bäst att inte berätta detta för några fler då kanske platserna inte räcker till nästa år!? : )
>
> / Martin Egar-Ing 2
>
>
>

Upp som en sol… ned som en pannkaka…

Jaha, det var den säsongen… Den började väldigt bra med en första och en andra plats i Svenska cupens två första deltävlingar. Formen var på uppåtgående och förväntningarna inför Åre Extreme Challenge var höga. Det skjöts i sank av ett elakt virus som gav mig en dunderförkylning som satt i alldeles för länge och även satte käppar i hjulet för Endurance Quest i Finland, speciellt som Danne också blev förkyld. 

Kom tillslut igång med träningen igen och det började kännas bra inför Stockholm Extreme. Det gick också riktigt bra! Iallafall i sisådär en tio timmar. Var inlånad till Karlstadpojkarna i Young Multisporters - Tobbe, Olof och Martin. Körde en bra prolog förutom uppför tornet vilken med dess konstiga multipliceringssystem visade sig bli väldigt avgörande inför den kommande jaktstarten. Så vi var väl ganska besvikna när vi fick jaga iväg på typ en 14:e plats, speciellt som vi legat och nosat Silva i hälarna på alla andra delar av prologen. Jaja, bättre att jaga än att bli jagad….

Firning ned för det 80 meter höga Södertornet på prologen

Som vi jagade sen! Tog in och gick  om nio lag på cyklingen efter prologen. Tobbe navigerade som en gud och vi andra cyklade som galningar. Växlade in på 5:e plats bara 19 min efter ledande Silva till nästa sträcka som var paddling. Gjorde en hyfsad paddling och bytte sen till löpning/grottsimning. Fy fan vad kallt det var! Det började mörkna så pannlamporna åkte på men det kändes tryggt att ta rygg på Tobbe genom snårskogen. Upp och ner i helt obanad terräng ångade vi nu på. Allt gick snabbt, bra och rätt framåt… tills det plötsligt tog stopp!!

Snabbt byte från cykling till paddling. Ännu var det enbart glada miner....

Jag hoppade ner från en ca en meter hög bergsknalle (hade hoppat ned från otaliga sådana redan) men denna gång så råkade jag landa med höger fot inåtvikt. "Pang" sa det! Vrååååååål!!!! sa jag. Olof sa sen att blodet hade isat sig i hans ådror när han hörde mig skrika…. När tårarna hade slutat spruta, de värsta vrålskriken hade lagt sig och jag hade samlat mig något så var både jag och Emily Kiraly (också läkare) från Rejlers Kolmården som hade anslutit i mörkret i skogen ganska säkra på att foten nog var av. Då började nästa projekt - hur skulle jag komma ut därifrån? Mina lagkamrater hade redan ringt till tävlingsledningen som hade ringt 112. En ambulans var på väg, de hade också ringt till brandkåren för att de skulle komma och bära ut mig (det var väl nån km snårskog och upp och ner över bergsknallarna ut till närmsta väg). Men det kändes väl onödigt med brandkåren. Vi hade ju 6 starka killar som kunder turas om att bära mig. Och så blev det - med hjälp av Peter Natanaelsson, Ola Olsson och Magnus Svensson i Kålmården-laget så kom jag till slut ut ur skogen och den väntandes ambulansen. 

Blev ihoppacketerad och precis när dörrarna skulle stängas så kom mitt eget EGAR-lag farandes. Hann byta några ord med dem (visste inte då att Danne precis hade ramlat och att tävlingen snart skulle ta slut för dem också) och sen for vi iväg. 

Sen spenderades några fasansfulla timmar på SÖS-akuten där polisen kom släpandes på det ena drägget efter det andra mitt i natten. Till slut fick jag iallafall tolka mina egna röntgenbilder (läkarn fick jag aldrig träffa!) och kunde konstatera att inget ben var brutet. Vid det här laget var foten ungefär stor som en handboll och jag ville fortast möjligt därifrån. Vägen hem till brorsan blev tvungen å gå via det nattöppna apoteket vid centralstationen, eftersom SÖS inte ens har råd att förse patienterna med Dauer-lindor!!! 

Roddmaskin under prologen. Blir mycket sånt för mig framöver.... 

Efter ett besök i Umeå hos multisport-doktorn nr 1 Per Liljeholm på SportsMedicine och med magnetröntgen gjord har jag iaf fått ett slututlåtande - två ledband på utsidan är helt av, och en muskelsena på insidan är delvis av. 

Jaha, det var den säsongen det :( Beräknad rehab-tid på detta är minst ett halvår. Men om nån vecka kan jag nog börja cykla lite, fast bara landsväg och utan spd. Även paddla. Och styrketräna. Och rehabträna… Men minst 2 mån innan jag springer igen, och då på plant underlag. Och innan jag far fram obehindrat i terrängen så är det minst ett halvår - men då är det ändå fullt med snö där jag bor så då får det bli skidåkning istället! 

Trist som f-n! Men som dom säger - det som inte dödar det härdar! Jag ska nog komma tillbaks till nästa säsong ännu starkare! 

Stort tack till Emily, Peter, Ola och Mackan från Kolmården som hjälpte mig i skogen! Och självklart till grabbarna grus i Young Multisporters. Det var jäkligt kul så länge det varade....!!

//Emma

Dubbelt upp på pallen i Öregrund

I början av augusti gick för tredje gången Öregrunds Multisporttävling av stapeln. Tävlingen har dragit fler och fler deltagare för varje år. Den var nu en del av den årliga Båtveckan och gatorna kantades av folk. Kul med så mycket publik! 

EGAR representerades av Christian och Emma. Det var en solotävling, dam och herrklass. Först ca 30 min paddling fem varv runt bojar i Öregrunds hamninlopp, följt av ca 1 h teknisk och jättefin cykling som sen avslutades med två varv på en löpbana som gick genom stan och alla marknadsstånd och sen ut på klipporna och tillbaks. I herrklassen var det riktigt hårt motstånd med Multi-Mike från Axa-Adidas, Anders från Polarpuls, Simon Niemi och flertalet lokala talanger som varit med sen starten. Damklassen bjöd kanske inte på riktigt lika hårt motstånd, men då gällde det ju att slå så många herrar som möjligt! 

Christian på tredje plats bakom Mike och Simon

Både Christian och Emma gick ut hårt i starten. Christian ledde ett tag, men efter några varv låg han stabilt på fjärde plats någon kajaklängd bakom Mike, Simon och Anders. Emma tog genast täten i damklassen och låg länge på 6:e plats totalt men tappade nån plats på slutet. 

Emma växlar ut på cyklingen

Växling under publikens jubel till cykel. Sen startade den mycket fina cyklingen som mestadels gick på riktigt teknisk stig i Öregrunds skogar. Emma tappade nån plats till i totalen när några starka killar körde om på cykeln men ökade successivt ledningen i damklassen. Christian behöll stadigt sin fjärde placering tills Simon helt plötsligt fick punka och Christian kunde ta sig upp till tredje plats. 

Ut på sista löpningen som delvis gick genom den lilla stadens trånga gränder. Kul att så mycket folk hejade på en. Då kan man alltid krama ur det lilla sista mycket lättare!

Christian går ut på sista varvet på löpningen med lätta steg

Emma kunde tillslut med god marginal gå i mål som vinnare i damklassen och nia i totalen. Christian gick i mål som trea, bara några minuter efter Anders och Multi-Mike. Vilken EGAR-dag!! Dubbelt upp på pallen! Vi ser fram emot att försvara våra placeringar nästa år - Jari Palonen som arrangerar utlovar ett ännu större arrangemang tills nästa år!

//Emma och Christian

Högst upp på pallen i Karlstad!!!!

Lördagen den 24 augusti var det dags för årets upplaga av Utmaningen som arrangeras av Karlstad multisport.
Som alltid tycker jag det är trevligt att tävla på hemmaplan, det är nått visst med de värmländska skogarna....

Innan start, taggade men glada

Och även detta år valde "sola" att lysa med sin frånvaro, men det gjorde inte så mycket. När man tävlar i Karlstad brukar man ändå bli blöt tidigt i tävlingen och sedan med jämna mellanrum för att garantera att man aldrig är torr om fötterna.
Starten gick klockan 10.00 och började med en snitslad löpning längs Frödingleden, simma över Alsterån och sedan tillbaka igen.
Redan här märker jag att det går lite tungt med andningen och håller hårt i snodden fram till Christian.
Växling inne på TA och sedan bär det av ner till kajakerna.

Bitvis var det vassigt

Det blåser en ganska hård sidvind och jag tänker tyst att det var en himla tur att jag tränat på just sidvågspaddling. Det var många lag som hade det lite jobbigt i vågorna.
Efter halva sträckan var det dags för landstigning och en kort orientering med klipphopp. Hoppet var säkert inte mer än fyra meter men när man står där uppe känns det betydligt högre....
Paddling tillbaka och sedan upp för växling till mtb.

Simtur över Alsterån

Vi växlar ut samtidigt som Polar Puls från Stockholm och ca 10 minuter efter FJS, perfekt tänker vi,  nu håller vi detta och hamnar på pallen.
Cyklingen går mestadels på riktigt fina skogsstigar och vi cyklar på bra, och mina luftrör fungerar betydligt bättre på cykeln.
Efter ungefär halva sträckan är det växling till orientering och där står supporten (Peter och William) mitt i skogen och regnet för att heja på oss.
Det är faktiskt en riktig humör-höjare att få några glada tillrop där man minst anar det....
Även här håller vi ihop med Polar och gör så under hela sträckan. Det känns dock fortfarande som jag har ett sugrör att andas genom och jag kan inte komma ihåg när det var så jobbigt att springa senast.
Men till slut har vi sprungit klart och får sätta oss på cykeln för sista sträckan in till mål.
Vi har tagit in på FJS och har nu endast fem minuter upp till första platsen.

Direkt efter målgång, har fortfarande inte förstått vad som hänt

Sista sträckan på cykel börjar med ren asfalt och det är bara att trycka på, vi trampar oss igenom metropolen Skattkärr för att sedan avsluta med fin stig tillbaka mot Alsters herrgård.
Och med två, tre kilometer från mål får vi reda på att FJS har gjort en ordentlig orienteringsmiss och att vi nu ligger på delad första/andra plats tillsammans med Polar.
Sen händer det mest overkliga, Ulf i Polar får punktering med två knappa kilometer kvar till mål och helt plötsligt ligger vi först.
Så det är bara att cykla så fort vi kan mot mål, hela tiden övertygade att Daniel och Kristin från FJS skall komma flygande bakifrån och gå om.

Prisutdelning

Men vi lyckas hålla undan och korsar mållinjen först av alla. Glada men lite chockade över hur detta gick till.
Visst var målet denna dag att hamna på pallen, men att stå överst var inget vi räknade med.
Fast kanske var det vår tur att äntligen få lite medgång. Efter denna misär sommar med allt för mycket sjukdom och skador så var det nog vår tur.
Men det är just detta som är charmen med multisport, det går upp och ner, framgångar löser av motgångar och som lag blir vi starkare av båda faktorerna.

//Malin

Det skulle ju bli revansch för Endurance Quest!!!

Inför tävlingen Stockholm Extreme var revanschlusten på absolut topp. Nu skulle vi få vår chans att visa vilken kapacitet vi har i laget på längre tävlingar. Som Ni alla minns så blev det ju något av ett antiklimax när vår stora målsättning detta år, Endurance Quest i Finland gick om intet på grund av sjukdom i laget. Nu skulle vi få en längre tävling, kring 24 timmar där vi skulle få göra det vi gillar allra mest. Men......

Vi tar det från början!
Laget sammanstrålade på Kavallerikasern i Stockholm på torsdagskvällen. Laget var denna gång Christian som kapten, Daniel som navigatör, Malin som ansvarig för mat och utrustning och Martin som andrenavigatör. Med till tävlingen fanns också undertecknad (Håkan) som "Sportdirektör" och liverapportör samt Jocke, vår kontakt på Outnorth som ville följa tävlingen för att få en bättre inblick i vad vi pysslar med.
Inledningsvis så fylldes kvällen med sånt som alltid krävs inför längre tävlingar, massor av materieltjänst. Malin höll ihop detta föredömligt och i ganska hygglig tid kunde vi krypa till sängs för en rejäl nattsömn.
Tävlingsdagen började med registrering och inlämnande av utr och mat mm som organisationen skulle transportera ut till de växlingsplatser (TA) där vi skulle behöva den. Vid klockan 1200 gick starten på Medborgarplatsen för den prolog som skulle inleda tävlingen. Prologen gick till så att alla lag delades in i 4 grupper. Prologen innehöll fyra slingor som vardera tog ca 30 min, därefter startade man om med nästa slinga vid hel timma. EGAR`s första slinga var roddmaskinsstafett. 8000m skulle avverkas i 1000m delar, vilket innebar att alla i laget rodde 1000x2. Denna sträcka gick bra och tävlingsviljan växte ut direkt när all publik kunde följa exakt hur det gick för de olika lagen. Efter lite vila var det omstart på slinga 2 som var en stadsorientering. Även denna gick bra även om tempot drivs upp som att tävlingen skulle avgöras redan på prologen. Sträcka 3 var firning (repellering) nerför Södertorn. En ca 80 m hög byggnad intill Medborgarplatsen. Tävlingsmomentet här var endast tiden det tog att springa uppför alla trappor till taket. Själva firningen skedde utanför tidtagning så ingen skulle stressa i det momentet. Denna sträcka blev dock väldigt avgörande då det visar sig att tiderna inom laget multiplicerades med 4 för att ge större differens. Vilket det också blev, men som sagt, det är aldrig på dessa sträckor tävlingen avgörs. Sista prologsträckan var ytterligare en stadsorientering som gick helt enligt lagets planering.


Daniel aka Lassi Karonen!!

  
På väg nedför Södertorn!

Efter lite vila och en extra enegiboost från den så lägligt placerade hamburgerkedjan var det dags att starta själva tävlingen. Detta skulle ske med jaktstart utifrån de tider lagen haft med sig från prologen. EGAR skulle efter vissa problem med tiderna gå ut som 11;e lag, 13 min efter ledande lag. Vi var inte oroliga för detta eftersom vi vet att allt kan hända de nästkommande 20 timmarna i skogen och i skärgården.
Första sträckan var en mountainbike orientering ut ur Stockholm till Årsta havsbad. Orienteringen bjöd på några klurigheter där man kunde tappa tid och en hel del lag gjorde så också. Tyvärr även EGAR som tappade en del på denna sträcka. Fokuseringen på växlingen ut på paddlingen var enorm och laget växlade sig förbi minst 2 lag, återigen visar det sig att det finns mycket att tjäna på att vara duktig och organiserad i växlingarna. Paddlingen gick söderut förbi Berga till första kontrrollen, där skulle lagen gå iland och springa en ganska kort orientering. Orienteringen hade dock en kontroll placerad i en grotta, dit begav sig självklart "Sportdirektören" och "Outnorth-Jocke" för att ge baktider och heja på vårt lag. Paddlingen verkade ha gått bra och laget var vid gott mod om än lite frusna när kajakerna lades upp för att påbörja löpningen, jag och Jocke visste dock att de snart skulle bli frusna igen vid grottan som de skulle in i. Grottan bestod nämligen av 7-8 gradigt källvatten och det var simmande man var tvungen att ta sig fram där inne, vi hade sett hur lagen före hade kommit ut med sammanbitna ansikten och en hel del svordomar haglade kring utgången från grottan.

På vägen dit blir vi stoppade av Chrille, vår gamla kamrat som nu ingick i tävlingsorganisationen. "Har ni hört vad som hänt Emma?" Jag och Jocke hade inte hört något sedan vi bara för några minuter sedan hade hejat på Emma då hon denna gång tävlade för Karlstad Multisport. De hade gjort ett bra lopp så långt och såg pigga ut. "Hon har brutit benet och vi måste fixa nu så hon kommer till sjukhus, men det verkar som det är långt in i skogen och svårt att bära!" fortsatte Chrille. F**n, kan det inte vara slut med otur i vårt lag var en av mina första tankar då vi hade erbjudit oss att hjälpa till med något. Vi begav oss till grottan där det fanns mer personal ur tävlingsledningen och vi försökte få grepp på vad som hänt. Det visade sig att Emma hade klivit snett i mörkret och troligen brutit foten, det verkade inte vara någon större fara och hennes lagkamrater och ett lag från Kolmården fanns också där. Med stor oro följde vi nu hur organisation löste ut detta, det var dock tillräckligt många kockar inblandade så Jocke och jag valde att finnas tillhands men att inte börja styra i något. Emma kom ut till den väntande ambulansen samtidigt ungefär som vi inifrån grottan hör hur någon slagit sig, jag hör direkt att det är Daniel! Jag springer in i grottan och ser hur Daniel med stora smärtor tar sig upp ur det kalla vattnet och håller sig för höften/låret! Nej, nej nej!!! Inte mera nu!!! Danne har fallit ner från en och en halv meter,ner i det kalla vattnet och där landat på en sten. Haltande kraftigt tar sig Daniel och resten av laget ut ur grottan och vi försöker peppa varandra att försöka komma igång för att Daniel ska få upp värmen igen, med förhoppningen att smärtan skall släppa. Han går med på detta men samtidigt inser vi nog alla att detta kan vara slutet på Stockholm Extreme även denna gång.
Nu sammanstrålar dessutom våra olyckskorpar med varandra, Emma bak i ambulansen och Daniel haltandes förbi utanför, efter att kort ha pratat med varandra så försöker ändå laget köra på för att se om det går, men efter orienteringen är det solklart att det inte håller. Daniel har en rejäl lårkaka som gör att han har stora smärtor när han springer och han kan inte böja benet tillräckligt för att kunna cykla. Beslutet är lika enkelt som det är bittert, här slutar Stockholm Extreme för EGAR, både för laget och för Emma som vi lånat ut!

Känslorna är många när vi packar ihop oss i bilen för att ta oss in mot Kavallerikasern igen. Det var ju vår chans i år att få köra en lång tävling! Det var vår chans att få visa Jocke vad som är så härligt med denna sport, men nu fick han bara se skador och besvikelse!

Efter en ofrivillig natt i logementssäng så åkte vi och samlade ihop all utrustning och beskådade hur Silva i stor stil vann tävlingen. Återigen med stor bitterhet i munnen. Kvällen kom och vi passade på att ha lagmöte en dag tidigare än beräknat, Emma kom från sjukhuset med beskedet att benet inte var brutet men att troligen var ledband avslitna på utsidan av foten. Troligtvis så är denna säsongen därmed slut för Emmas del. Daniels lårkaka var inte mycket bättre denna dag så beslutet var inget att grubbla över.

Så Stockholm Extreme fortsätter att vara en förbannelse över laget, förra året tvingade att bryta på grund av sjukdom och detta året på grund av skador. Det är tur att det kommer fler tävlingar och att motivationen i laget finns att prestera på långa tävlingar framöver.
Till nästa år kommer vi ha offrat mina gamla ol-strumpor till tävlingsgudarna att turen skall vara på vår sida! Eller vid närmare eftertanke kanske det räcker med att hota dem med att göra det!

/// Håkan aka "Sportdirektören"

Suunto/2XU

Då var oringen 2012 avklarad!
Halmstad bjöd på ett underbart väder denna vecka!
Min plan var att köra 5 etapper löpori samt 3 etapper mtbo. Det gick nästan men eftersom man även är familjefar och vill att barnen ska komma ut i skogen oxå så valde jag att skippa E4 och mtbo'ns E3, sprint.
Fick erfara att man blir alldeles för sliten av tävlandet för att orka med allt annat...

Förutom många mil i benen och mycket orienterings träning kunde jag även utvärdera senaste outfitten från 2XU, deras tri-suit är suverän. Passar både som cykelbyxa och skön att löpa i med fiffiga gelfickor.
All time high är dock compressions strumporna. De är alltid på! Jag älskar dem!!

Suunto hjälpte mig att uppdatera min maxpuls med 2 slag!
Äntligen en GPS klocka med 1 veckas drift tid!
Jag loggade mellan 1,5h - 2,5h per dag och först på 7 dagen i bilen på väg hem stängde den av sig!
Jävligt bra betyg!
I Sthlm på Sthlm xtreme utvisar Ambit hur länge den håller i kontinuerlig inspelning med GPS och rubbet!!

Bara 2veckor kvar : )

Inga bilder denna gång tyvärr gott folk!

/ Martin

Solo i Stockholm under 24 timmar

I brist på Finlandstävling tänkte jag köra ett långpass själv.
Så imorse startade jag i Vagnhärad och nu 9 timmar senare av nötande av cykelsadel och slitande på skosulor är det matpaus hemma.
Sen bär det av ut till Värmdö för en tur i kajaken :)

/Malin

Lagkaptenen tvingad till ett svårt beslut inför Endurance Quest!

Lagkaptenen Christian tvingades idag fatta ett mycket svårt beslut. Jag, Håkan, kommenterar nedan men först det meddelande Christian sände idag!

Ok! Sent igår kväll stod det klart att EGAR med två sjuka inte kan köra Endurance Quest i Finland för egen maskin trots medföljande reserv Simon. Vi har under kvällen och morgonen försökt att få tag i ytterligare en reserv som kan ställa upp med kort varsel, utan resultat tyvärr. Många multisportarkompisar har hjälpt till med att försöka hitta nån reserv. Tusen tack till alla er!

Detta betyder nu lör kl 11.50 att vi inte kan starta i Finland.

Det här är en mörk dag för oss och alla er som varit med oss i satsningen mot den här tävlingen och lagt ner väldigt mycket tid och kraft på det här. Jag vill avsluta detta meddelande med att tacka er för ert fantastiska engagemang. Vi känner ett otroligt stöd från er.

Ps. Nu börjar kureringsperioden, träningen och förberedelserna för Sthlm Extreme och resten av Svenska multisportcupen 2012.

Vi ses där ute!

//Christian - EGAR
För mig som inte varit planerad att deltaga i tävlingen och därför inte heller varit direkt involverad i alla frågor och detaljer inför tävlingen så kan jag inte annat än ana den besvikelsen som laget nu känner! Jag vet sedan tidigare tävlingar vilket arbete som krävs för att överhuvudtaget komma iväg på tävlingen och den stress det är innan racet! Det arbete som nu laget lagt ner känns naturligtvis som att det var förgäves.
Det är dock så att fakta kan man alltid inte blunda för utan bara acceptera! Det hade varit att riskera alltför mycket att försöka starta, detta med en ambition som var relativ hög, på en mycket ansträngande bana under 4 dygns tid.
Dock så hoppas vi att vi kan ta med oss erfarenheter från hur det är att förbereda sig inför en tävling av den här kalibern, trots allt en tävling i ARWC, "världscupen" i Adventure Racing, och detta med lagmedlemmar spridda mellan Åre och Eksjö! Det tror jag kan vara en viktig lärdom i struktur och rollfördelning.

Nu tar vi nya tag och hoppas att Daniel, Malin, Christian och Emma går stärkta ur detta och kryar på sig inför Stockholm Extreme den 10 Aug! Då får vi chansen igen även om denna tävling inte är fullt så lång så har den minst lika bra om inte bättre möjlighet att visa var vi står i Multisport Sverige i år. Icke att förglömma heller de goda placeringar vi gjort i Svenska cupen som vi satsar på att de skall i slutändan leda oss ända till prispallen!

//Håkan  

HÅEC 2012

Jaha då var det gjort!.. Det omtalade, nästan lite mytomspunna... Haglöfs Åre Extreme Challenge...

Foto: Peter

Jag har det senaste året (sen jag var i Åre förra året och tittade på tävlingen och supportade 4e kvinnan i mål, våran Emma) funderat mycket på hur jag skulle känna under de där typ 5h på banan. En del rutinerade multisportare jag pratade med efter tävlingen beskrev hur de bara tog slut i benen på cyklingen. Medans John, segraren 2011 beskrev i segerintervjun att han kände sig så grymt stark i slutet. Hmmm.
Det är ju mycket som kan hända på vägen under den där tävlingen: Jag skulle kunna sätta paddeltag efter paddeltag i nån annans båt o inte komma iväg. Jag skulle kunna välta i forsen, inte komma upp i båten, få simma länge. Rodret skulle kunna pajja mot en sten, JAG skulle kunna pajja mot en sten. Benen kanske skulle strejka på väg uppför berget, stukning på vägen ner. Missa leden på väg ner och missa Huså, med mera.
Jag har i förberedelserna paddlat forsen rätt mycket, löpt leden ett antal gånger, cyklat banan med. Och jag måste säga att jag kände mig rätt beredd de där sista dagarna innan tävlingen. Men ändå var det något som kändes oförutsägbart. Jag har aldrigt kört en snitslad bana i tävlingstempo i 5h, det betyder ju att det blir inget kartläsningstempo nånstans, två stycken miniatyrväxlingar, thats it. Så mitt återstående frågetecken var väl egentligen: Hur ska jag reagera på det här. Nu vet jag...

Till och börja med så ströks forspaddlingen av säkerhetsskäl pga för mycket vatten i älven. Banan drogs om till enbart sjöpaddling. Det tog nog bort en del av nervositeten innan start (tolka inte det som att jag inte gillar forsarna, de är roliga).

Foto: Peter

Jag som alla andra med ambitionen att genomföra paddlingen utan att bli bromsad av en långsammare kanotist framför fören (antagligen alla) satte iväg raskt mot första bojen. Jag kom iväg bra, hamnade i andraklungan ihop med ett gäng som definitivt hörde hemma top 10. Scott, Mikael (Axa-Adidas), Peter (Statkraft), John A, Daniel (FJS) mfl. Oj tänkte jag lite Starstruck, ligger jag i rätt tempo nu? Men ja, det kändes ok.

Foto: Peter

Jag fick en bra tid till första lyftet, här blev jag ifrånsprungen (måste köpa ännu lättare båt tror jag, eller träna mer ben) typ 30m. sen låg jag i tredjeklungan med resten av top 10-gänget och lite andra. Här hölls tempot lite lägre resten av paddlingen, det gjorde nog inget, kanske sparade det lite kraft till resten av banan.

Foto: Emma

Växling efter 1h 46min till löpning uppför skutan som 9e herre. Jag kände att benen inte var som de brukar redan från typ mitten av Tottliften (ett antal minuter in i löpningen). Jag väntade ivrigt på att stelheten från paddlingen skulle släppa med besked, och att blodet skulle prioriteras om till benen istället för överkroppen och att jag då skulle skjuta upp för berget på lätta ben. Men det hände liksom inte... Jag åberopade övermänskliga krafter från mitt pannben flera gånger, men fick inget svar.

Foto: Peter

Det blev en lång segdragen kamp, jag ville jättegärna hänga på Jari (Axa-Adidas) när han studsade förbi, men det gick inte. Sista 200 höjdmetrarna hängde jag, Simon (Red Panters Multi) och Jerker (Sportson Skövde) ihop. Uppe till slut! Nu ska jag köra mitt race i nerförslöpningen tänkte jag och försökte trycka i mig en bar. Men det stämde inte här heller, fötterna ville inte sätta ner sig så fort som jag ville. Simon såg ut som en Daredevil, helt klädd i rött, när han studsade mellan klippblocken framför mig. När jag kom ner till Huså hade jag tappat 10 placeringar på hela löpningen. I och för sig till många mycket duktiga löpare.

Foto: Peter

Växling till cykel, skönt att återse Emma, Malin och Peter vid växlingen, det är bara jobbigt att de vill bli av med mig så snabbt igen... Det är några i den övriga publiken som hejjar och ropar mitt namn, kul! Nu kör vi! Jag börjar med att plocka en placering efter 500m, gött, nu jäklar! Börjar komma ikapp nästa placering Arvid (Statkraft). Detta är bra, nu hänger jag på honom, jag visste väl att jag kunde lita på er ben, tänkte jag. Jag springer nästan ifatt över myren (ett par km in i cykelsträckan) Men där nånstans hittade Arvid gaspedalen och drog helt obegripligt ifrån mig på grusvägarna efter myren fast jag cyklade jättefort. Resten av cyklingen blev en studie i ganska jämnstarka men obenägna att öka -ben. Olof (Young Multisporters) visslade om på starka cykelben, jag hann inte ens se hans rulle! Per (Sportson Skövde) kom upp o la sig på min rulle en stund, sen fick jag ligga på hans. Det var gött, nu kunde jag samla lite energi inför Singeltrack partiet. Det var en lättnad att upptäcka att jag körde fortare i skogen än en del av de andra. Jag plockade någon placering, upp till en 16e plats. Låg bakom Olof och väntade på att han skulle släppa fokus från Singeltracken, fippla efter en gel eller nåt, så att jag skulle kunna ta mig om. Det hände inte. Ute på grusvägen igen möter Emma upp, hon ropar: Du ligger 15e, det är flera herrar precis framför, de ser skittrötta ut, du kan ta dem! Om du visste hur mycket jag vill tänker jag och får bara ut en blandning mellan en utandning och ett stön, när jag trycker mig uppför en backe ut på ett hygge. Nånstans på grusvägarna innan Björnen går Per om. Sen ligger jag i mitt tempo resten av banan.

Foto: Peter

Den absolut grymmaste delen av banan är backarna upp mot Downhillsektionen. Jag trampade på minsta klingan och trodde jag skulle få hoppa av o gå, jisses! Jag såg en Lämmel springa över gruset (tror jag, eller...), jag kom att tänka på John:s (Axa-Adidas) föreläsning "I huvet på en vinnare" Han beskriver hur han försöker hitta positiva saker i misären. Jag ropar förtvivlat: Hej kompis! Efter lämmeln. Jag tror till och med att jag grinade lite i backen, fast det kom inga tårar, bara jämmer.
Downhillen var väl inövad och gick som på räls. Ingen bakom att spurta med (guskelov) och sen var jag över mållinjen. Gött! Kramar och grattis till 17e plats, skitbra! Första gången ju! Men besvikelsen på mitt pannben och mina ben kunde jag inte dölja för Emma, Malin och Peter. Stor respekt till alla er som kämpade på banan den här dan och inte gav upp, och grymt imponerande top-10. Bra jobbat!

Tusen, tusen tack till supporten Emma, Malin och Peter! Allt blir så mkt roligare med er både, innan, under och efter tävlingen. Fantastiska lagfamilj!

...Som vanligt efter att jag gjort nåt som gjort ont och varit jobbigt så tar det en liten stund tills min hjärna slutat jämra sig, slutat tala om för mig att jag genast ska lägga mig platt på marken så mina mördade ben inte ska lossna ur sina fästen. Sen börjas det igen: Ja, kanske ska man träna mer långpass paddling och sen springa fort uppför...(sjukt). Vi ses nästa år!

//Christian