Gunde och jag...

Ingen inom idrottsvärlden har väl missat att Gunde Svan föll offer för den elaka luftrörbakterien Twar för nått år sen. Nu har den skördat ett offer till - mig!

Insjuknade på midsommardagen i vad jag trodde var en vanlig förkylning, och som alla som följer den här bloggen vet så satte det ju käppar i hjulet både för ÅEC och Endurance Quest. Blev efter fem veckor bra och kunde börja träna igen i ca två veckor innan foten gick åt pipsvängen på Stockholm Extreme. Ja ja.. det var ju bara att ta tag i rehabträningen så fort det gick. Men precis när jag skulle börja rehaba så sa det pang igen - dunderförkylning nr 2. Ja ja... dem brukar ju säga att man är sjuk mer eller mindre konstant första halvåret som läkare på vårdcentral. Folk hostar ju på en dagarna i ända!

Det var bara att bita i det sura äpplet, skjuta rehabträningen lite på framtiden och kurera förkylningen. Det var en seg en det här också. Fyra veckor senare var jag "nästan" frisk - då kom smällen! Tredje dunderförkylningen sedan midsommar! "Men det kan inte va sant" tänkte jag. Hur mycket otur kan man ha... kan det verkligen bara vara alla "vårdcentralsförkylningar" som drabbar mig extra hårt? Det tyckte inte chefen. Det var bara att börja ta prover för att se vad som var fel med mig.

Ena röret efter det andra fylldes med mitt blod medans min hosta bara blev värre och värre. En och en halv vecka senare, dvs för drygt en vecka sedan, kom svaret: Twar!!!! Fy f-n rätt ut sagt! Räckte det inte med två avslitna ledband och tre dunderförkylningar på raken - ska jag ha Twar också!

Men det var ju bra att veta vad det var. Och det var bara att börja med dunderantibiotikan Azitromycin. Den skördade också sitt offer - min mage!

Idag, efter tio dagar mer eller mindre sängliggandes, med större delen av dygnet bortsovet då jag varit helt ofattbart trött, börjar jag kvickna till. Gick en liten promenad idag i det vackra vintervädret i Åre. Vi har 10 cm kallsnö! Var ett tag riktigt orolig att den planerade resan med Christian till Sydamerika skulle behöva ställas in. Men nu känns det hoppfullt igen.

Foten däremot är "on the road to recovery", har trots alla "förkylningar" kunnat köra rehabträning hyffsat. Nu väntar fyra sköna veckor i Sydamerika, och när jag kommer hem därifrån är förhoppningsvis alla elaka Twar-bakterier ett minne blott. Då, mina vänner, ska jag börja träna igen - och det med besked!

Vad är det dom säger... det som inte dödar det härdar! I will be back...
//Emma