Vi tar det från början!
Laget sammanstrålade på Kavallerikasern i Stockholm på torsdagskvällen. Laget var denna gång Christian som kapten, Daniel som navigatör, Malin som ansvarig för mat och utrustning och Martin som andrenavigatör. Med till tävlingen fanns också undertecknad (Håkan) som "Sportdirektör" och liverapportör samt Jocke, vår kontakt på Outnorth som ville följa tävlingen för att få en bättre inblick i vad vi pysslar med.
Inledningsvis så fylldes kvällen med sånt som alltid krävs inför längre tävlingar, massor av materieltjänst. Malin höll ihop detta föredömligt och i ganska hygglig tid kunde vi krypa till sängs för en rejäl nattsömn.
Tävlingsdagen började med registrering och inlämnande av utr och mat mm som organisationen skulle transportera ut till de växlingsplatser (TA) där vi skulle behöva den. Vid klockan 1200 gick starten på Medborgarplatsen för den prolog som skulle inleda tävlingen. Prologen gick till så att alla lag delades in i 4 grupper. Prologen innehöll fyra slingor som vardera tog ca 30 min, därefter startade man om med nästa slinga vid hel timma. EGAR`s första slinga var roddmaskinsstafett. 8000m skulle avverkas i 1000m delar, vilket innebar att alla i laget rodde 1000x2. Denna sträcka gick bra och tävlingsviljan växte ut direkt när all publik kunde följa exakt hur det gick för de olika lagen. Efter lite vila var det omstart på slinga 2 som var en stadsorientering. Även denna gick bra även om tempot drivs upp som att tävlingen skulle avgöras redan på prologen. Sträcka 3 var firning (repellering) nerför Södertorn. En ca 80 m hög byggnad intill Medborgarplatsen. Tävlingsmomentet här var endast tiden det tog att springa uppför alla trappor till taket. Själva firningen skedde utanför tidtagning så ingen skulle stressa i det momentet. Denna sträcka blev dock väldigt avgörande då det visar sig att tiderna inom laget multiplicerades med 4 för att ge större differens. Vilket det också blev, men som sagt, det är aldrig på dessa sträckor tävlingen avgörs. Sista prologsträckan var ytterligare en stadsorientering som gick helt enligt lagets planering.
Daniel aka Lassi Karonen!!
På väg nedför Södertorn!
Efter lite vila och en extra enegiboost från den så lägligt placerade hamburgerkedjan var det dags att starta själva tävlingen. Detta skulle ske med jaktstart utifrån de tider lagen haft med sig från prologen. EGAR skulle efter vissa problem med tiderna gå ut som 11;e lag, 13 min efter ledande lag. Vi var inte oroliga för detta eftersom vi vet att allt kan hända de nästkommande 20 timmarna i skogen och i skärgården.
Första sträckan var en mountainbike orientering ut ur Stockholm till Årsta havsbad. Orienteringen bjöd på några klurigheter där man kunde tappa tid och en hel del lag gjorde så också. Tyvärr även EGAR som tappade en del på denna sträcka. Fokuseringen på växlingen ut på paddlingen var enorm och laget växlade sig förbi minst 2 lag, återigen visar det sig att det finns mycket att tjäna på att vara duktig och organiserad i växlingarna. Paddlingen gick söderut förbi Berga till första kontrrollen, där skulle lagen gå iland och springa en ganska kort orientering. Orienteringen hade dock en kontroll placerad i en grotta, dit begav sig självklart "Sportdirektören" och "Outnorth-Jocke" för att ge baktider och heja på vårt lag. Paddlingen verkade ha gått bra och laget var vid gott mod om än lite frusna när kajakerna lades upp för att påbörja löpningen, jag och Jocke visste dock att de snart skulle bli frusna igen vid grottan som de skulle in i. Grottan bestod nämligen av 7-8 gradigt källvatten och det var simmande man var tvungen att ta sig fram där inne, vi hade sett hur lagen före hade kommit ut med sammanbitna ansikten och en hel del svordomar haglade kring utgången från grottan.
På vägen dit blir vi stoppade av Chrille, vår gamla kamrat som nu ingick i tävlingsorganisationen. "Har ni hört vad som hänt Emma?" Jag och Jocke hade inte hört något sedan vi bara för några minuter sedan hade hejat på Emma då hon denna gång tävlade för Karlstad Multisport. De hade gjort ett bra lopp så långt och såg pigga ut. "Hon har brutit benet och vi måste fixa nu så hon kommer till sjukhus, men det verkar som det är långt in i skogen och svårt att bära!" fortsatte Chrille. F**n, kan det inte vara slut med otur i vårt lag var en av mina första tankar då vi hade erbjudit oss att hjälpa till med något. Vi begav oss till grottan där det fanns mer personal ur tävlingsledningen och vi försökte få grepp på vad som hänt. Det visade sig att Emma hade klivit snett i mörkret och troligen brutit foten, det verkade inte vara någon större fara och hennes lagkamrater och ett lag från Kolmården fanns också där. Med stor oro följde vi nu hur organisation löste ut detta, det var dock tillräckligt många kockar inblandade så Jocke och jag valde att finnas tillhands men att inte börja styra i något. Emma kom ut till den väntande ambulansen samtidigt ungefär som vi inifrån grottan hör hur någon slagit sig, jag hör direkt att det är Daniel! Jag springer in i grottan och ser hur Daniel med stora smärtor tar sig upp ur det kalla vattnet och håller sig för höften/låret! Nej, nej nej!!! Inte mera nu!!! Danne har fallit ner från en och en halv meter,ner i det kalla vattnet och där landat på en sten. Haltande kraftigt tar sig Daniel och resten av laget ut ur grottan och vi försöker peppa varandra att försöka komma igång för att Daniel ska få upp värmen igen, med förhoppningen att smärtan skall släppa. Han går med på detta men samtidigt inser vi nog alla att detta kan vara slutet på Stockholm Extreme även denna gång.
Nu sammanstrålar dessutom våra olyckskorpar med varandra, Emma bak i ambulansen och Daniel haltandes förbi utanför, efter att kort ha pratat med varandra så försöker ändå laget köra på för att se om det går, men efter orienteringen är det solklart att det inte håller. Daniel har en rejäl lårkaka som gör att han har stora smärtor när han springer och han kan inte böja benet tillräckligt för att kunna cykla. Beslutet är lika enkelt som det är bittert, här slutar Stockholm Extreme för EGAR, både för laget och för Emma som vi lånat ut!
Känslorna är många när vi packar ihop oss i bilen för att ta oss in mot Kavallerikasern igen. Det var ju vår chans i år att få köra en lång tävling! Det var vår chans att få visa Jocke vad som är så härligt med denna sport, men nu fick han bara se skador och besvikelse!
Efter en ofrivillig natt i logementssäng så åkte vi och samlade ihop all utrustning och beskådade hur Silva i stor stil vann tävlingen. Återigen med stor bitterhet i munnen. Kvällen kom och vi passade på att ha lagmöte en dag tidigare än beräknat, Emma kom från sjukhuset med beskedet att benet inte var brutet men att troligen var ledband avslitna på utsidan av foten. Troligtvis så är denna säsongen därmed slut för Emmas del. Daniels lårkaka var inte mycket bättre denna dag så beslutet var inget att grubbla över.
Så Stockholm Extreme fortsätter att vara en förbannelse över laget, förra året tvingade att bryta på grund av sjukdom och detta året på grund av skador. Det är tur att det kommer fler tävlingar och att motivationen i laget finns att prestera på långa tävlingar framöver.
Till nästa år kommer vi ha offrat mina gamla ol-strumpor till tävlingsgudarna att turen skall vara på vår sida! Eller vid närmare eftertanke kanske det räcker med att hota dem med att göra det!
/// Håkan aka "Sportdirektören"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar