Upp som en sol… ned som en pannkaka…

Jaha, det var den säsongen… Den började väldigt bra med en första och en andra plats i Svenska cupens två första deltävlingar. Formen var på uppåtgående och förväntningarna inför Åre Extreme Challenge var höga. Det skjöts i sank av ett elakt virus som gav mig en dunderförkylning som satt i alldeles för länge och även satte käppar i hjulet för Endurance Quest i Finland, speciellt som Danne också blev förkyld. 

Kom tillslut igång med träningen igen och det började kännas bra inför Stockholm Extreme. Det gick också riktigt bra! Iallafall i sisådär en tio timmar. Var inlånad till Karlstadpojkarna i Young Multisporters - Tobbe, Olof och Martin. Körde en bra prolog förutom uppför tornet vilken med dess konstiga multipliceringssystem visade sig bli väldigt avgörande inför den kommande jaktstarten. Så vi var väl ganska besvikna när vi fick jaga iväg på typ en 14:e plats, speciellt som vi legat och nosat Silva i hälarna på alla andra delar av prologen. Jaja, bättre att jaga än att bli jagad….

Firning ned för det 80 meter höga Södertornet på prologen

Som vi jagade sen! Tog in och gick  om nio lag på cyklingen efter prologen. Tobbe navigerade som en gud och vi andra cyklade som galningar. Växlade in på 5:e plats bara 19 min efter ledande Silva till nästa sträcka som var paddling. Gjorde en hyfsad paddling och bytte sen till löpning/grottsimning. Fy fan vad kallt det var! Det började mörkna så pannlamporna åkte på men det kändes tryggt att ta rygg på Tobbe genom snårskogen. Upp och ner i helt obanad terräng ångade vi nu på. Allt gick snabbt, bra och rätt framåt… tills det plötsligt tog stopp!!

Snabbt byte från cykling till paddling. Ännu var det enbart glada miner....

Jag hoppade ner från en ca en meter hög bergsknalle (hade hoppat ned från otaliga sådana redan) men denna gång så råkade jag landa med höger fot inåtvikt. "Pang" sa det! Vrååååååål!!!! sa jag. Olof sa sen att blodet hade isat sig i hans ådror när han hörde mig skrika…. När tårarna hade slutat spruta, de värsta vrålskriken hade lagt sig och jag hade samlat mig något så var både jag och Emily Kiraly (också läkare) från Rejlers Kolmården som hade anslutit i mörkret i skogen ganska säkra på att foten nog var av. Då började nästa projekt - hur skulle jag komma ut därifrån? Mina lagkamrater hade redan ringt till tävlingsledningen som hade ringt 112. En ambulans var på väg, de hade också ringt till brandkåren för att de skulle komma och bära ut mig (det var väl nån km snårskog och upp och ner över bergsknallarna ut till närmsta väg). Men det kändes väl onödigt med brandkåren. Vi hade ju 6 starka killar som kunder turas om att bära mig. Och så blev det - med hjälp av Peter Natanaelsson, Ola Olsson och Magnus Svensson i Kålmården-laget så kom jag till slut ut ur skogen och den väntandes ambulansen. 

Blev ihoppacketerad och precis när dörrarna skulle stängas så kom mitt eget EGAR-lag farandes. Hann byta några ord med dem (visste inte då att Danne precis hade ramlat och att tävlingen snart skulle ta slut för dem också) och sen for vi iväg. 

Sen spenderades några fasansfulla timmar på SÖS-akuten där polisen kom släpandes på det ena drägget efter det andra mitt i natten. Till slut fick jag iallafall tolka mina egna röntgenbilder (läkarn fick jag aldrig träffa!) och kunde konstatera att inget ben var brutet. Vid det här laget var foten ungefär stor som en handboll och jag ville fortast möjligt därifrån. Vägen hem till brorsan blev tvungen å gå via det nattöppna apoteket vid centralstationen, eftersom SÖS inte ens har råd att förse patienterna med Dauer-lindor!!! 

Roddmaskin under prologen. Blir mycket sånt för mig framöver.... 

Efter ett besök i Umeå hos multisport-doktorn nr 1 Per Liljeholm på SportsMedicine och med magnetröntgen gjord har jag iaf fått ett slututlåtande - två ledband på utsidan är helt av, och en muskelsena på insidan är delvis av. 

Jaha, det var den säsongen det :( Beräknad rehab-tid på detta är minst ett halvår. Men om nån vecka kan jag nog börja cykla lite, fast bara landsväg och utan spd. Även paddla. Och styrketräna. Och rehabträna… Men minst 2 mån innan jag springer igen, och då på plant underlag. Och innan jag far fram obehindrat i terrängen så är det minst ett halvår - men då är det ändå fullt med snö där jag bor så då får det bli skidåkning istället! 

Trist som f-n! Men som dom säger - det som inte dödar det härdar! Jag ska nog komma tillbaks till nästa säsong ännu starkare! 

Stort tack till Emily, Peter, Ola och Mackan från Kolmården som hjälpte mig i skogen! Och självklart till grabbarna grus i Young Multisporters. Det var jäkligt kul så länge det varade....!!

//Emma