VM - ett riktigt äventyr

Det har nu gått 10 dagar sedan jag korsade mållinjen i södra Frankrike och VM-premiären var över. Kroppen har börjat återhämta sig, jag ser inte dubbelt längre och jag somnar inte så fort jag sätter mig ner. Dock har känseln i fingrar och tår inte riktigt kommit tillbaka än, men det är ett mindre problem.

Test av klätterutrustning

Jag hade alltså förmånen att få hoppa in i Team Polar Puls.com och tillsammans med Ulf, Jörgen och Jonathan ta mig an den dryg 50 mil långa VM-banan. Avståndet avskräckte inte alls, men däremot antalet höjdmeter som skulle avverkas gjorde att jag var mer än lite smånervös innan start.
Och som vanligt är det ett mindre kaos när allt skall packas, skall man lägga extra tightsen i låda ett eller två och var kommer jag behöva torra skor?
Vad kommer jag vara sugen på att äta dag tre, snickers eller franskt "ful-godis"? Det är svåra frågor att ta ställning till sådär innan start.
Men till slut var vi äntligen igång. Efter två för-starter, en kort prolog under fredagen och gemensam cykling upp till starten (1,5 timme uppför klockan 04.00 på lördagens morgon), fick vi ge oss ut på banan. Första sträckan var uppe på en glaciär och stegjärn, isyxor och rep kom till användning. För att inte äventyra säkerheten allt för mycket fanns det en minimumtid på 7,5 timmar på denna sträcka, vi klarade den på 7 och fick då vila 30 minuter innan det var dags för en kort cykeltur till nästa treeking sträcka.

Översikt på banan, den var tuffare än vad den såg ut

Och det var väll nu tävlingen började på allvar, höjdmeter lades på höjdmeter och timmar blev till dygn. Under vår veckas tävling hann vi avverka nästan 20.000 meter uppåt och lika många nedåt. Att knalla uppför var aldrig något större problem, det är att gå nedför som tar kol på både fötter och ben. Alla timmars kasande på snedden i något stenskravel, eller när den enda vägen ner för berget är just rakt ner. Just detta är väldigt svårt att träna här hemma, Hammarbybacken går inte riktigt att jämföra med terrängen som vi rörde oss i nu.
Det är omöjligt att komma ihåg alla detaljer under ett såhär långt race, men vissa sträckor minns man tydligare än andra.

Att få rätt sak i rätt tunna/låda var inte helt lätt

En av banans riktiga höjdpunkter var raftingen. Att få paddla klass 4-fors själva utan guide var riktigt roligt. Att vi sedan lyckades med konststycket att köra fast vår båt så rejält att vi var tvungna att hämta hjälp för att få loss den är en annan historia.
Båda paddelsträckorna gav också utdelning på det åkband vi fått fastsatt runt handleden innan start. Det gick inte att slappna av ens i fem minuter då vattnet strömmade rejält hela tiden och det var stenar precis överallt. Jag och Uffe i "lättvikts kajaken" lyckades undvika att gå runt, medans Jörgen och Jonte i den något tyngre lastade kajaken fick bada två gånger.
Sen gillade jag canyoning sträckan, hasa på rumpan på hala stenar i en bara några meter bred ravin var otroligt vackert. Att den sedan avslutas med en repellering på ca 100 meter fritt hängande längs en bergssida gjorde den inte sämre. Det är dock första gången jag repellerar iförd våtdräkt och flytväst, det gäller att vara på den säkra sidan...

Starten har gått, mot glaciären

Många timmar på sadeln blev det

Temat på årets tävling var "back to nature" (därav cykel till start istället för buss) och banan gjorde verkligen skäl för det namnet.
Vi fick uppleva helt otroligt vacker miljö, den ena vyn mer storslagen än den andra. Det märktes att banläggaren verkligen tänkt till när han la rutten vi skulle färdas.
Däremot är det ibland svårt att uppskatta vacker utsikt när man måste fokusera blicken rakt ner i marken för att inte trampa fel.
Och skulle man nu råka trampa fel kunde konsekvensen bli mer än allvarlig på vissa ställen.
Som exempel var delar av cykelsträckorna förlagda till jättefina stigar som slingrade sig nedför bergen. Det var bara två saker som försvårade det hela, nummer ett stigen var ungefär 30 cm bred och två det stupade flera hundra meter rakt ner där stigens 30 cm tog slut.
Lägg till lite sömntrötthet på det och en och annan sten som man kan studsa lite på och vipps så är det inte lika lätt att cykla.

Ännu en fantastisk vy

Men efter 6 dar, 23 timmar och några minuter gick vi i mål. Då hade vi fått korta av banan genom att stryka den sista treekingen.
Vi hade då överlevt magar som bråkat, sträckor som aldrig ville ta slut, brist på vatten och mycket annat.
Jag kämpade med stora sömnmonster under sista sträckan. Somnade på berget efter att ha sett 30 Jontar springa omkring och vaknade av att Uffe stod och skakade på mig.
Men till slut lyckades vi ändå korsa mållinjen.

Största delen av bana tillbringades till fots med stavar i händerna

Vad behöver jag då förbättra tills nästa lång-tävling:
1. Träna på att förflytta mig nedförs, nej jag var inte snabbast denna gången heller.
2. Bygga upp min styrka i överkroppen igen. Då jag ofta brukar gå på kraft istället för teknik kan jag med säkerhet säga att jag inte utvecklats i positiv riktning av mitt brutna nyckelben. (Dock var detta det sista jag gjorde med skruven i axeln, den är borta nu och träningen "10 chins innan jul" är i fullgång)
3. Min sångröst, jag sjöng absolut sämst av oss fyra. Behöver även utveckla mitt minne av sångtexter då jag oftast bara kan få fram enstaka rader och refränger.

Hur som helst, detta var ett riktigt äventyr. Jag är väldigt glad över att jag fick möjlighet att delta på en tävling som denna. Det har varit mitt mål under en längre tid att få genomföra en riktigt lång tävling utomlands. Att det skulle bli ett VM gjorde inte saken sämre.
Så tack Uffe, Jörgen och Jonte för att jag fick följa med, ni är kanon.

//Malin

Alla foton kommer från multisport-fotografen Andreas Strand