Jag och min spik

Under en träningsrunda på cykeln för två veckor sedan krockade jag med två andra cyklister i en skymd kurva.

Efter en snabb kontroll av cykeln konstaterade jag att den såg ut att ha klarat sig bra, förutom att bromsskivan bak var rejält sne (kunde pusta ut för en stund, cykeln var nästan helt ok ).

Dock var min vänstra sida minst lika sne som bromsskivan. Så istället för ett långpass i vårsolen (kom bara 35 km) så blev det vänterummet på Nacka Akuten, där det tillslut konstaterades att nyckelbenet var av och att det antagligen skulle behöva opereras. 

Så fick en remiss till St Görans till dagen där på. Där konstaterades en gång till att nyckelbenet var av och att operation fortfarande var nödvändigt. Då kan man ju tycka att det är lika bra att operera på en gång, men NEJ, det spelade ingen roll hur mycket jag än försökte förklara det här med tävlingssäsong, missade tävlingar och att rehab tiden skulle förlängas med en hel vecka:

Sjuksyrran var benhård och sa att jag skulle vara glad att jag fått en så snabb tid, att bara få vänta en vecka var tydligen inte vanligt.

Det livräddande åttaförbandet

Var helt orörlig i två dar, tog 10 minuter bara att komma upp ur sängen. Och att klä på mig blev ett helt projekt. Försök själva att sätta på er kläder utan att kunna lyfta ena armen överhuvudtaget, det är svårt, tro mej. Lägg även till känslan av trasiga benbitar som helst av allt vill trycka hål på skinnet och ploppa ut, jätteskönt faktiskt.

Lösningen blev att använda kläder som gick att kliva rakt i och sedan dra upp.

Men efter två dar började livet återvända och eftersom jag ändå skulle operera nyckelbenet så behövde jag ju inte vara stilla och låta det läka. Och det gick både att cykla (spinning), köra i de flesta konditionsmaskiner där man inte rörde överkroppen allt för mycket, träna ben och gå i backe.

Mycket tack vare åttaförbandet som drog isär benbitarna, det enda svår var att få på förbandet själv.

Promenad på löpband

Och ja, det är fantastiskt tråkigt att tillbringa timmar inne på gymmet istället för utomhus, MEN det är bättre än inget alls.
Passade på att köra ett ordentligt intervall pass på spinningcykeln á 90 minuter dagen innan operationen, kanske inte var det bästa för nyckelbenet som protesterade en del, men vad gjorde det, skulle ju ändå fixas till dagen därpå.

Turist efter avslutad handikapppromenad

Operationen gick bra, tror jag, fick en fin spik som håller ihop det trasiga benet. Och eftersom det är "one size fits all" sticker min spik ut på baksidan av axeln.
Två dar försvann i en dimma av citadon, enligt förpackningen fick jag äta åtta om dagen, jag åt två och var helt snurrig.
Så när jag vaknade i soffan dag tre (tänkte inte göra om misstaget med att inte ta mej ur sängen) bestämde jag att det var bättre att ha ont än att inte känna något alls (nu var det mer som att spiken ville lämna kroppen genom att trycka ut sig själv genom operationshålet).
Men det blir bättre dag för dag, fortsätter med mina handikapppromenader i Ursvik. Ser ut som en tysk turist när jag går, midjeväska (kan inte ha ryggsäck än) håret i en sned tofs (att sätta upp håret just nu är en procedur i sig, byrån i hallen är en vital del i denna procedur, men resultatet blir helt enkelt en sned tofs)
Att promenaderna sedan är 15 km långa och innefattar att alla backar tas två gånger kanske inte är helt vanligt bland tyska turister. Men sjukgymnasten sa att det är bra att röra på sig och det har jag tagit fasta på.
Sedan är jag lite mer försiktig nu efter operationen, kan ju vara skönt att det läker så snabbt som möjligt.
Tävlingen i Trollhättan 16/6 bör inte vara några problem :-)

//Malin