Jaha, då var det gjort. Kanske inte riktigt på
det vis man hade sett framför sig, men än dock avklarat. Istället för luftiga
kamvandringar, spektakulära firningar, blåa glaciärer och vita rännor blev det
tävling i 30 m/s i byarna, tidvis noll sikt, flatljus, drivsnö blandat med
vindpinad skare och allmän missär i stormen. Men allting har sin charm…
Dag 1 var det en solo-sprint. Både Jens och
jag ställde upp. I samma ögonblick som starten gick och jag tog ett första
springsteg så for min skida av och åkte iväg några meter framåt. F-n! Där gick
den sprinten. Fipplade ett tag med att få på mig skidan och sen försökte jag
springa ikapp. Det gick så klart inte. Men jag håll avståndet upp till toppen.
Snabbt byte och sen utför. Det var dåligt flaggat och helt plötsligt hamnade
jag i fel ränna! Kom ned på fel ställe, fick ta av mig skidorna och springa på
ljungen runt till varvningen. Många minuter förlorade. Ut på varv två som
innehöll en via ferrata och en firning. Genomförde dessa helt okej och kunde
sen gå i mål, som trea (av tre) i damklassen. Förhoppningsvis var nu helgens
misstag gjorda…
Nästa morgon, dag 2, var det start för
lagklassen och två-dagars tävlingen. Starten gick kl 8. Banan hade kortats av
och dragits ned i höjd för att inte släppa ut oss alldeles för långt på fjället
i stormen. Hängde på bra nästan ända upp till första toppen av Kebnetjokka.
Sista biten längs kammen så var det rent ut sagt läskigt med vinden. Fick stå
och hålla i sig med alla fyra när de värsta vindbyarna piskade en i ansiktet
för att inte blåsa omkull. Här började tempot gå ned, inte för att vi var
trötta, utan för att vi helt enkelt inte är vana att vara ute i sånt här väder,
på ett exponerat fjäll med allt var det innebär. Kom fram till kontrollpunkten,
av med stighudarna och sen var det rätt ner för en ränna till glaciären
nedanför som gällde. Första brantaste biten fanns det ett rep att hålla sig för
att kunna hasa sig ned. Sen var det bara att stå på egna ben. Här insåg vi hur
hemskt dåliga skidåkare (jämförelsevis) vi är. Tog ett bra tag att ta oss ned
för rännan, speciellt för mig, Jens var lite våghalsigare.
Kom ned på Storglaciären. Knöt in oss i rep
och knatade på. Nu fanns det inte längre några spår att följa eftersom de
blåste igen på nolltid. Upp över restauranghyllan och sen dags att knyta ur sig
ur repet och åka ned för Isfallsglaciären. Håll höger ned för den, var
uppmaningen. Annars riskerar ni att åka ut över Isfallet! Fick syn på isfallet
en bit ned, och vi var väldigt glada att vi hade hållt rejält höger. Det hade
varit fritt fall en bra bit om man hade åkt fel där. Ett tag på
Isfallsglaciären så såg jag inte ens Jens som var ca 50-100 m framför mig, så
dålig var sikten.
Ut på Tarfalasjön, förbi Tarfalastugan och sen
upp till sadeln vi Darfalchohka. Av med stighudarna igen och sen var det bara
utför genom Tarfaladalen. Som tur var var det medvind! Hade blivit tungt annars
att kämpa sig emot vinden. Kort uppför sista biten tillbaks mot stationen, och
sen var det stighudar på en sista gång för att runda ”Storsten” i
personalbacken. Sen var det bara utför in i mål. 5.05 vart tiden, 2500
höjdmeter, 25 km, en halvtimme efter framförvarande mixlag, på en tredje plats.
Dusch, bastu och pastamiddag, sen var det bara
att ladda om för nästa dag. Redan på kvällen fick vi veta att banan för nästa
dag hade kortats rejält. Nu blev det en varvbana i närheten av station. Upp för
Jökelbäcken, ner, upp till Storsten, ner till Kebnepakte för en via ferrata och
firning, och sen allt ett varv till. Ca 1900 höjdmeter.
Nästa morgon var det jaktstart. Ledarna i herr
startade kl 10.00 De som hade gått i mål inom en timme efter ledande herrlag
(Björn Gund och André Jonsson, tillhörande världeliten) skulle starta baserat
på hur långt de låg efter. Resterande skulle starta kl 11.00 Drygt hälften av
lagen, inkl vi, tillhörde ”resterande”.
Starten gick och inom 30 sek så befann vi oss
plötsligt i ledningen! Före alla mixlag, före alla herrlag och damlag (som
startat 11). Shit! Det här måste vi ju förvalta. Trummade på som bara f-n. Låg
tillsammans med ledande mixlag (Jenny Hansson, långloppsåkerskan och hennes
coach L-O Nilsson som coachar det militära skidalpina landslaget). Upp i
Jökelbäcken. Nedför var det hård is men bra sikt, så plötsligt kunde vi stå på
lite även utför. Rundade kontroll 2 nere på slätten, och sen var det bara att
sätta skidorna på ryggsäcken och springa tillbaks till stationen, över ljung
och stenrösen. Så lite snö var det!
Upp till Storsten. Snabbt åk utför. Sladdade
in till insteget till via ferratan tillsammans med Jenny och L-O. När vi ska
sätta på skidorna på ryggsäcken så tappar Jenny sin skida som far iväg som ett
skott ned för backen. Nej!! Stackarn. Och vi som ville fortsätta att mäta oss
med dem. Jenny hade aldrig firat förut, så vi tänkte att vi skulle kunna ta
lite värdefull tid under via ferratan och firningen. Men kan ju tjäna en del
tid på det om man vet vad man håller på med.
Vi stack iväg på repmomenten. Kul var det! Sen
satte vi iväg i raketfart ut på andra varvet. Glappet till bakomvarande lag
hade ökat ytterligare. Inte ens herrlagen orkade ta in på oss, utan tappade
successivt.
Efter ett varv till kunde vi gå i mål som
vinnare i mixklassen, och som segrare över alla lag som startade i andra
startgruppen. Tjoho!!! Nästa mixlag kom i mål 9 min efter oss, och nästa
herrlag 3 min efter. Till nästa damlag var det hela 13 min. Total tid 2.09.
Grymt nöjda var vi med andra dagens
prestation!! ”Vad hände med er?” ”Varför var ni så långsamma igår?” var det
många som frågade. Tja, skillnaden var nog att andra dagen så var det mycket
mer fokus på fysik, starkaste lag vann. Första dagen var det så mycket annat
som spelade in, där fjällvana och säkerhet på skidorna var avgörande. Och där
har vi mycket att ta in. Konditionen har vi, men skid- och fjällvanan saknas.
Men den kan bara bli bättre till nästa år J
Stort tack till Jens Larner för en grym
lagprestation och en kul tävling! Jag hoppas inte det var sista gången!
/Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar