söndag 17 februari 2013

EGARvideoblogg on the way

I helgen har jag utbildat mig själv i videobloggning och testat lagets nya GoPro-kamera. Till min hjälp har jag haft testledare Love (syns nedan).

Istestet

Ja de stämmer, kameran är tät och tål kyla, man ser inte så mkt under snötäckt is i insjövatten tyvärr...

X-Wing Fightertestet

Den största utmaningen var helt klart att få upp filmerna på bloggen. Det skulle skaffas Youtubekanal bla. Då var man tvungen att uppge bla födelseår, jag tänkte ju att det får bli lagets födelseår då. Det ledde till att bloggen stängdes ner med motiveringen: Du måste vara minst tretton år för att hålla på med det du håller på med.
What!!! Jag blev rätt kall inombords ett tag kan jag säga. Jag uppmanades att bevisa att jag var över tretton, och blev upplyst om att ifall jag inte kunde det så skulle kontot raderas, hjälp! Tänkte jag, vad har jag gjort!

När jag hade sansat mig, följde jag uppmaningarna och vips nästa morgon var den uppe igen, puh!

Så nu ska kameran till Emma och dokumentera hennes och Sarahs fortsatta väg med träning mot Keb Classic, sweet!

//Christian

tisdag 12 februari 2013

Långpass i Kosovo

Ni som följer bloggen vet att jag spenderar vintern i Kosovo. Söndagar här nere brukar innebära ledig dag och vad passar då bättre än ett långpass. Jag och mina kamrater och kollegor Anders och Anders njöt av vackert väder och fantastisk natur i Germiaparken strax öster om huvudstaden Pristina. Löpturen  blev knappt 20 km och innehöll runt 600 positiva höjdmeter då vi bl.a. tog oss upp på toppen av Tomahawk Hill. Idag var det åter till kolgruvan och 2,5 timmar på spinningscykeln. Lyckades klämma in en kort löptur på morgonen i Pristina också.




Vackert här uppe.
Kolkraftverk som effektivt försämrar luften på lägre höjd.
Anders och Anders .
Toppen av Tomahawk Hill.

//Danne


onsdag 6 februari 2013

Hemligt trick

Ok, jag tänker avslöja en av EGAR's hemliga prehabmetoder (prehab = att förekomma behovet av rehab)... Ni vet säkert hur mycket problem stel o tråkig höft-, sätesmuskulatur kan ställa till med både för knän och annat right!? Allt som behövs är en REJÄL musikanläggning, en badrumsspegel och inga hämningar gentemot dig själv.

Jag kallar den TANDBORSTDANSEN!!! Släpp höfterna fria och låt muskulaturen som löpt, cyklat och skidat alldeles monotont, alldeles för länge, hitta nya rörelsemönster.

Obs! Metoden bör användas med motta, med tanke på familj och grannar. Lycka till! : )

Detta var den enda bilden jag tog som lyckades passera censuren.



//Christian

måndag 4 februari 2013

Vinst på fjället!

Den 2 februari var det premiär för den skidalpina tävlingen Vaeride. För er som inte vet vad skidalpinism är så är det tävlingsformen av topptursåkning, dvs. upp och ned för bergssidor flertalet gånger med lätta randonnéeprylar och stighudar. Det var även premiär för mig, och min lagkamrat Sarah Berg, i skidalpina tävlingssammanhang. Sarah, också från Åre, och jag har tränat duktigt tillsammans sen i december, och målet för säsongen är den legendariska tävlingen Kebnekaise Classic. Det är en två-dagars tävling i högalpin miljö kring Sveriges tak, med 3000 positiva höjdmeter och 25 km per dag.

Fina träningsvyer

När det blev känt att det skulle arrangeras en ny tävling här i våran hemby Åre så var vi inte sena att anmäla oss. Perfekt att få en rejäl genomkörare och tävlingsträning inför säsongens mål! Vaeride startade i Duvud, upp på Mullfjället, därefter genom Ullådalen och sen vidare i systemet upp och ned några gånger i skidbackarna, för att till sist gå över Tottsadeln och ned mot botten av Björnens skidsystem för en sista uppförsbacke in i mål vid Björnens skidcenter. Tävlingen startade 16.30 så alltihop avverkades med pannlampa i mörkret.

Träning på banan helgen innan

Vi var inte supernervösa vid start, hade ju bestämt att det här var ffa. en träningstävling inför Keb Classic. Det är klart att man ändå vill göra sitt bästa, men pressen var inte jättestor. Starten gick och vi körde på ganska hårt ändå för den första skidbacken upp till Mullfjället. Befann oss ganska snart på första plats i damklassen, och strax efter ledande herrlag. Shit vad varmt det var! Det var bara två minus, men vi hade satt på oss en del kläder ändå eftersom det skulle blåsa rejält på toppen. Ett tag höll vi nästan på att få värmeslag, men när vi efter drygt 20 min kom upp på toppen var den vinande vinden klart välkommen. Sikten försämrades successivt ju högre upp på fjället vi kom, men det var bara att trampa på och borra ned huvudet. På toppen så kom ett annat damlag ikapp oss, och sen låg vi länge jämsides och fightades med dem. Nedför branten vid Tyskhuvudet, spännande i den dåliga sikten och snön som ven rätt in i ögonen! Därefter var det en lång platt sträcka längs med turleden i Ullådalen, trögt och långtråkigt! Tempot trissades upp iom att vi låg jämsides med ett annat damlag. Här hade jag en liten dipp och tycktes att allt kändes j-vligt jobbigt! Har en bra bit kvar ändå till min forna form. Men Sarah höll uppe tempot och det vara bara att försöka hänga på hennes skidor.

Kalla fingrar men nöjda tjejer efter målgång :)

Till slut fick vi börja klättra uppåt igen. Det var i uppförsbackarna jag märkte att jag var starkast och kunde driva på tempot med Sarah hack i häl och de andra tjejerna flåsandes därefter. Snabbt byte (av med stighudar) och sen la vi en elva ned för transporten bort till VM8:an. På med stighudarna igen, några sekunder snabbare än de andra tjejerna, och sen bet jag i. Ökade tempot successivt uppför det branta partiet i Getrappet, där vi var tvungna att lägga många slag (=gå zick-zack) uppför den branta och lätt isiga backen. Avståndet till de andra tjejerna ökade, meter för meter. Ytterligare ett dundersnabbt byte och sen en elva ned för nästa transport till VM6:an. Satte av upp mot Fjällgården precis som de andra tjejerna kom ned för byte. Skulle vi klara att hänga av dem nu?

Klämde en Enervit-gel och kom in i andra andningen. Benen var jävligt trötta vid det här laget, men det var som att de fick ny kraft av känslan av att vara i ledning (damklass) och att målet nu inte var alltför långt borta. Bara upp till Tottsadeln, ner en lång transport, och sen sista spurten uppför in i mål.

Tur man har en starkt lysande Silva Sprint-pannlampa 

Halvvägs upp till Tottsadeln kom vi ikapp det ledande herrlaget. Holy shit! Helt plötsligt hade vi chans att ta hem totalsegern! Vi la in sjätte växeln, jag tvingade i Sarah en sista gel, och sen gick vi om. Och de hade inte en chans att hänga på! Benen bara trummade på uppför och tillslut stod vi på toppen. Sista gången av med stighudarna, ladda järnet för den platta transportsträckan ned till Hermelinen-liften. Skit samma att vi inte såg ett dyft med snön vinande rätt in i ögonen. Det var bara att köra och hoppas på det bästa!

På med stighudarna för sista gången, då kommer killarna ned till bytet. Men vi slänger oss i väg och springer halvvägs upp för sista branta backen. Avståndet ökar, de har inte en chans att gå ikapp oss nu. Men vi fortsätter att kolla oss över axeln tills vi har femtio meter kvar till mål. Herrlaget korsar mållinjen 2 min där efter.


Vilken känsla!! Att korsa mållinjen som totalvinnare, över både herr, mix och dam, i vår första skidalpina tävling!! Det var klart över förväntan… Nu ser vi verkligen fram emot Keb Classic i slutet av april  

//Emma

Segerkram!