2 timmar in i passet kände jag att muskelglykogenet och kolhydraterna i magen från frukosten ett par timmar tidigare var slut. Å det var långt hem... De sista backarna var ren lidelse. Med flimmer för ögonen såg jag Oskar dra iväg uppför och tänkte för mig själv "det var f** länge sen nån körde slut på mig så här" och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
Väl ute på vägen tillbaks till Eksjö, fick jag rycka en nöd-bar, egentligen alldeles för sent, men jag var desperat!!! Cyklingen tillbaks blev en kamp om att försöka hänga med på Oskars rulle. Väl tillbaks fattade jag knappt vad som hänt, jag slängde i mig allt jag kunde äta och kände mig grymt nöjd med att ha fått ett sånt smärtsamt bra cykelpass. Tack Oskar!
...och ja, skidåkare kan cykla MTB! I alla fall den här skidåkarn.
//Christian
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar