Race-rapport Keb Classic

Jaha, då var det gjort. Kanske inte riktigt på det vis man hade sett framför sig, men än dock avklarat. Istället för luftiga kamvandringar, spektakulära firningar, blåa glaciärer och vita rännor blev det tävling i 30 m/s i byarna, tidvis noll sikt, flatljus, drivsnö blandat med vindpinad skare och allmän missär i stormen. Men allting har sin charm…

Dag 1 var det en solo-sprint. Både Jens och jag ställde upp. I samma ögonblick som starten gick och jag tog ett första springsteg så for min skida av och åkte iväg några meter framåt. F-n! Där gick den sprinten. Fipplade ett tag med att få på mig skidan och sen försökte jag springa ikapp. Det gick så klart inte. Men jag håll avståndet upp till toppen. Snabbt byte och sen utför. Det var dåligt flaggat och helt plötsligt hamnade jag i fel ränna! Kom ned på fel ställe, fick ta av mig skidorna och springa på ljungen runt till varvningen. Många minuter förlorade. Ut på varv två som innehöll en via ferrata och en firning. Genomförde dessa helt okej och kunde sen gå i mål, som trea (av tre) i damklassen. Förhoppningsvis var nu helgens misstag gjorda…

Nästa morgon, dag 2, var det start för lagklassen och två-dagars tävlingen. Starten gick kl 8. Banan hade kortats av och dragits ned i höjd för att inte släppa ut oss alldeles för långt på fjället i stormen. Hängde på bra nästan ända upp till första toppen av Kebnetjokka. Sista biten längs kammen så var det rent ut sagt läskigt med vinden. Fick stå och hålla i sig med alla fyra när de värsta vindbyarna piskade en i ansiktet för att inte blåsa omkull. Här började tempot gå ned, inte för att vi var trötta, utan för att vi helt enkelt inte är vana att vara ute i sånt här väder, på ett exponerat fjäll med allt var det innebär. Kom fram till kontrollpunkten, av med stighudarna och sen var det rätt ner för en ränna till glaciären nedanför som gällde. Första brantaste biten fanns det ett rep att hålla sig för att kunna hasa sig ned. Sen var det bara att stå på egna ben. Här insåg vi hur hemskt dåliga skidåkare (jämförelsevis) vi är. Tog ett bra tag att ta oss ned för rännan, speciellt för mig, Jens var lite våghalsigare.

Kom ned på Storglaciären. Knöt in oss i rep och knatade på. Nu fanns det inte längre några spår att följa eftersom de blåste igen på nolltid. Upp över restauranghyllan och sen dags att knyta ur sig ur repet och åka ned för Isfallsglaciären. Håll höger ned för den, var uppmaningen. Annars riskerar ni att åka ut över Isfallet! Fick syn på isfallet en bit ned, och vi var väldigt glada att vi hade hållt rejält höger. Det hade varit fritt fall en bra bit om man hade åkt fel där. Ett tag på Isfallsglaciären så såg jag inte ens Jens som var ca 50-100 m framför mig, så dålig var sikten.

Ut på Tarfalasjön, förbi Tarfalastugan och sen upp till sadeln vi Darfalchohka. Av med stighudarna igen och sen var det bara utför genom Tarfaladalen. Som tur var var det medvind! Hade blivit tungt annars att kämpa sig emot vinden. Kort uppför sista biten tillbaks mot stationen, och sen var det stighudar på en sista gång för att runda ”Storsten” i personalbacken. Sen var det bara utför in i mål. 5.05 vart tiden, 2500 höjdmeter, 25 km, en halvtimme efter framförvarande mixlag, på en tredje plats.

Dusch, bastu och pastamiddag, sen var det bara att ladda om för nästa dag. Redan på kvällen fick vi veta att banan för nästa dag hade kortats rejält. Nu blev det en varvbana i närheten av station. Upp för Jökelbäcken, ner, upp till Storsten, ner till Kebnepakte för en via ferrata och firning, och sen allt ett varv till. Ca 1900 höjdmeter.

Nästa morgon var det jaktstart. Ledarna i herr startade kl 10.00 De som hade gått i mål inom en timme efter ledande herrlag (Björn Gund och André Jonsson, tillhörande världeliten) skulle starta baserat på hur långt de låg efter. Resterande skulle starta kl 11.00 Drygt hälften av lagen, inkl vi, tillhörde ”resterande”.

Starten gick och inom 30 sek så befann vi oss plötsligt i ledningen! Före alla mixlag, före alla herrlag och damlag (som startat 11). Shit! Det här måste vi ju förvalta. Trummade på som bara f-n. Låg tillsammans med ledande mixlag (Jenny Hansson, långloppsåkerskan och hennes coach L-O Nilsson som coachar det militära skidalpina landslaget). Upp i Jökelbäcken. Nedför var det hård is men bra sikt, så plötsligt kunde vi stå på lite även utför. Rundade kontroll 2 nere på slätten, och sen var det bara att sätta skidorna på ryggsäcken och springa tillbaks till stationen, över ljung och stenrösen. Så lite snö var det!

Upp till Storsten. Snabbt åk utför. Sladdade in till insteget till via ferratan tillsammans med Jenny och L-O. När vi ska sätta på skidorna på ryggsäcken så tappar Jenny sin skida som far iväg som ett skott ned för backen. Nej!! Stackarn. Och vi som ville fortsätta att mäta oss med dem. Jenny hade aldrig firat förut, så vi tänkte att vi skulle kunna ta lite värdefull tid under via ferratan och firningen. Men kan ju tjäna en del tid på det om man vet vad man håller på med.

Vi stack iväg på repmomenten. Kul var det! Sen satte vi iväg i raketfart ut på andra varvet. Glappet till bakomvarande lag hade ökat ytterligare. Inte ens herrlagen orkade ta in på oss, utan tappade successivt.

Efter ett varv till kunde vi gå i mål som vinnare i mixklassen, och som segrare över alla lag som startade i andra startgruppen. Tjoho!!! Nästa mixlag kom i mål 9 min efter oss, och nästa herrlag 3 min efter. Till nästa damlag var det hela 13 min. Total tid 2.09.

Grymt nöjda var vi med andra dagens prestation!! ”Vad hände med er?” ”Varför var ni så långsamma igår?” var det många som frågade. Tja, skillnaden var nog att andra dagen så var det mycket mer fokus på fysik, starkaste lag vann. Första dagen var det så mycket annat som spelade in, där fjällvana och säkerhet på skidorna var avgörande. Och där har vi mycket att ta in. Konditionen har vi, men skid- och fjällvanan saknas. Men den kan bara bli bättre till nästa år J

Stort tack till Jens Larner för en grym lagprestation och en kul tävling! Jag hoppas inte det var sista gången!

/Emma

Frosta multisport race

I lördags var jag i Höör och körde premiärracet i Svenska multisportcupen 2013. Jag ställde upp i soloklassen som med deltagarlistan lovade hårt motstånd från Sweco och Mölndal Outdoor, Team Barmark mfl. Vid 08.00 fick man ut kartorna och kunde börja studera banan i strålande sol vid Dagtorpssjön.

Kl 11 gick starten ute på sjön där alla deltagare hade ställt upp på startled.

 

 

Vi paddlade 9 km, ca 1h. Det förekom en del premiärdopp under paddlingen. Jag kände mig dock mycket stabil efter havspaddling i Halmstad tidigare nu i april. Men då, när jag skulle runda en boj där lite publik stod och hejjade så välte jag helt oväntat och plötsligt. Jag antar att jag skulle visa en riktigt snygg rundning för dem, typiskt!

 

 

 

Jaja jag var i alla fall snabbt upp igen och fortsatte i oförändrat tempo.

 

När Swecos Mattias Carling och jag som etta och tvåa sen växlade till cykelorientering på ca 1h. En bit in i cyklingen frågar Carling "ska du springa i cykelskorna", shit, jag hade glömt ryggsäcken i växlingsrutan, shit!... tänka tänka tänka, har jag vätska o mat så jag klarar mig?! Tre delicatobollar och en flaska sportdryck på cykeln, snabbt beslut! Jag svarar lite bekymrat: Japp det gör jag! Full fart frammåt. Man kan ju inte gärna lägga sig ner och gråta precis... (Som Pyttan så klokt uttryckte sig efter tävlingen : ))

Jag har förstås reflekterat över varför jag missade ryggsäcken efteråt: När vi kör i lag så repeterar vi ju alltid högt tillsammans vad vi ska ha med oss från växlingen. Jag gjorde det nu med för mig själv när jag var på väg in mot växling med kajaken, men jag kom bara till cykelhjälm, typiskt!

 

 

Tagen på bar gärning på väg ut på cyklingen utan ryggsäck!

 

Jaha! Så då blev det orienteringslöpning i 1h och en kvart med carbonsulor. Conny (Cyklesmedjan i Eksjö) förstår du nu varför jag alltid tjatar om att det är viktigt att skorna ska gå att springa i : )

Det gick rätt fint nästan hela banan bjöd på obanat mjukt underlag.

 

Sen var det cykelorientering tillbaka till TC, en paddeltur, cykelorientering igen och orienteringslöpning på ytterligare ca 1h och 45 min. Jag slutade som trea i racet efter 5h, en bra tid trots misstagen, vilket känns som ett kvitto på stark form. Summa sumarum så var det ju bra att ta lite misstag så här på premiären så är det klart sen ; )

 

Höörtrakten bjöd på väldigt fin cykling. Bitvis tekniskt och snabbt, skitkul! Det var rätt torrt och fint i skogen för att vara i april med sen vårvärme.

 

Bilderna är tagna av Frosta Multisport.

 

//Christian

Ny cykel!!

TREK Superfly 100 Elite

Den karaktäristiska mustaschen från en av grundarna av mountainbike.

Då har årets cyklar anlänt och de första intrycken av att åka heldämpad 29:a har landat in. Jag är sjukt positiv så här långt. Cykeln väger 10,9 kg ur kartong i storlek medium. Blev alltså 11,2 kg med pedaler. Den är alltså nästan exakt ett halv kilo tyngre än förra årets hardtail. Jag tror att jag kan ta den extra vikten för den extra komfort och kontroll det innebär med heldämpat. Cykeln känns rapp och stabil och jag upplever inte något gungande eller svampighet från bakdämparen.
Både gaffel och bakdämparen (båda från FOX) har tre lägen (tyvärr utan remote på styret). CTD står för Climb, Trail och Descend. I läge Climb är de nästan låsta (dock inte helt låst som på förra årets gaffel.) Läge Trail, vilket förmodligen är det som jag kommer använda mest är ett mittemellanläge anpassat för just varierad cykling på stig. I läge Descend nyttjas dämparnas fulla slaglängd för maximal kontroll utför. För att ställa in en grundinställning på FOX gafflar och bakdämpare så finns det en ganska lättanvänd app till telefonen som heter FOX iRD. Jag testade och den funkar faktiskt riktigt bra. Det börjar med att man knappar in ID på dämparna, egen vikt och därefter pumpar upp dämparna till ett  utgångstryck. Sedan sätter man sig på cykeln och kollar hur mycket dämparna sjunker ihop (sag). Därefter tar man kort på o-ringen och så kontrollerar appen om man ska ha mer eller mindre tryck i dämparen. Ganska smidigt och jag tycker att min grundinställning blev riktigt bra.
I övrigt är cykeln utrustad med Shimano XT-gruppen, vilket passar helt perfekt. Bra grejer och lite lagom dyrt. Hjulen är Bontrager RL, vilka är både styva och ganska lätta.

Bakdämparen. Den blå omställaren är CTD och den röda är för returdämpningen.

Intern vajerdragning är nytt för i år.

Shimano har i år omställaren för att styva upp bakväxeln och spänna kedjan även på XT. Mycket bra!!
Dessutom är det genomgående stickaxel både fram och bak för att göra allt ännu styvare.

CTD-omställaren på framgaffelbenet.

Jag är helt övertygad om att det här kommer bli en riktigt trevlig bekantskap och att vi i laget kommer fortsätta vara väldigt nöjda med TREK!! /Danne

Inför Keb Classic

Jaha, nu börjar det närma sig. Är på plats och starten går fredag morgon. Min lagkamrat och kära vän Sarah Berg är sjuk :( För fem veckor sen fick hon halsfluss (första gången). Jaja, tänkte vi, det är långt kvar. Vart nästan frisk, och sen en omgång till! Ny antibiotika och fler dagar i sängen. Även då, för två veckor sen, var vi ganska optimistiska, men för en vecka sen började optimismen tryta. Sarah orkade knappt gå till jobbet, antibiotikakuren skulle inte ta slut än på flera dagar. Hur skulle hon om en vecka orka med 3000 höjdmeter och 25 km dagligen?!

Det vart mycket vridande och vändande på situationen per telefon. Bestämde till slut att jag skulle försöka hitta en annan lagkamrat. Om hon, mot förmodan, började känna sig piggare snart så skulle vi köra alla tre. Man får nämligen köra i två- eller tremannalag.

Började ringa runt till mina skidalpina vänner, och ett av mina förstahandsval sa nästan genast ja! Skulle bara fixa ledigt från jobbet. Och det gick vägen det med. Kul!! Dagen efter drog Jens Larner och jag till Sylarna för ett sista (och första!) genrep. Fick en fantastisk dag och hann gå igenom alla moment och dessutom samla höjdmeter.

Jens flyttade liksom jag till Åre förra sommaren, tillsammans med sambon Sara. Som gammal elit mtb-cyklist så är det verkligen inget fel på flåset! Jag kommer få kämpa för att hänga med. Han hade ju inte förberett sig på att köra nått sånt här i vinter, men även det löste sig när Sarah bestämde sig för att det inte skulle gå och att hälsan är viktigast (ett mycket tråkigt men mycket klokt bestlut). Då kunde Jens låna Sarahs alla prylar, och så var även den detalj fixad lätt som en plätt.

Sarah och jag har tränat och planerat för Keb Classic sedan december. Och många träningstimmar har det blivit tillsammans. (Tack till J-O för att jag fått låna henne så ofta! :) Så det känns givetvis väldigt tråkigt att vi inte får genomföra detta tillsammans. Men det kommer fler år... Och jag känner att jag har hittat en jättebra ny lagkamrat i Jens. Nu måste vi bara köra racet också... :)

//Emma

Vildmarksmässan

Och så ett litet tillbakahopp i tiden för... andra helgen i mars åkte jag iväg på mässa med Outnorth och Suunto. För första gången i år fick jag lasta taket fullt med roligheter (cykel och kajak). Det är en speciell känsla som får en att le utan att man riktigt vet varför.

 

Ett säkert vårtecken...

Det var full fart på mässan från torsdag till söndag med peak på lördag runt lunch. Suunto Ambit sålde som smör i solsken. Kajaken och övriga multisportprylar var riktiga publikmagneter. Jag berättade säkert 1000 gånger varför jag paddlar Surfski på tävlingarna, det var lika kul varje gång eftersom man fick ta del av deras kajakerfarenheter som var allt från paddling på elitnivå till att bara provat någon gång.

 

Tack för en kul mässa Jocke, Kajsa och ni andra i Outnorth-gänget.

//Christian

kajaksimulator

I Onsdags fick jag och Christian äran att följa med Gunnar Gustavsson till Jönköpings kanotklubb för att drillas i paddelteknik.

Jag får så här efteråt erkänna att jag är än mer ödmjuk till hur denna tillsynes enkla idrott kan vara så teknisk.
Jag menar, hur svårt skall det va? Sätt dig i båten och paddla.. Skit enkelt?!.....NOT!

Trycka, dra, vrida, balansen, upp med överkroppen, fram med bröstet, böj inte handleden, håll inte för hårt i paddeln, snurrar du på paddeln i vänsterhanden?...Några av de kommentarer vi fick höra under passet.

Med Gunnars hjälp har både jag och Christian fått mängder med tips och tekniska finesser att slipa på.

En sak som slog mig att vi sällan tränar överkroppen till att vara särskilt uthållig. Det är ju naturligt att vara uthållig i benen eftersom vi använder dem på det sättet till vardags men de gånger vi tränar överkroppen är ju oftast på gymmet och då inte så särskilt uthålligt...

Vad tar vi då med oss från passet förutom skavsår i händerna (Martin)?
Jo, att det blir mer rätt än fel om man efterliknar armrörelsen vid ett frisimtag!

Armarna högt, dra med bål, ben och rygg (stora muskelgrupper) och inte så mycket med armarna (ingen nyhet för oss iof men det kan vara bra med en påminnelse ibland).

 Full koncentration på uppgiften...

Nu ser vi fram emot vår och islossning!!!!!!!!

Tack Gunnar för dina värdefulla tips: )

/Martin

Årefjällsloppet recap

Jaha, då var mitt första långlopp på skidor avklarat. Och jag är helt klart nöjd med resultatet :)

Började träna längdskidor på riktigt den här vintern nu när jag flyttat till Åre. Tidigare i Umeå så har jag åkt kanske 3-4 mil per vinter, om det var soliga fina dagar. Det var mer av nöjes-åkning. Men i december så bestämde jag mig för att jag skulle försöka köra det nystartade  Årefjällsloppet - var ju perfekt med ett sånt lopp på hemmaplan!

I december så åkte jag 1 mil på 1 timme.... Resultat av TWAR-infektionen under hösten och min obefintliga teknik. I januari så hade konditionen långsamt börjat komma tillbaks och milen tog ca 55 min. I februari så fick jag en tekniklektion av min eminenta sjukgymnast Cecilia Agnvall som är gammal längdåkerska. Gud vilken skillnad det blev från en gång till en annan! Lärde mig att använda tvåans växel, och att titta framåt i spåret och "planera" min åkning. Helt plötsligt, från en dag till en annan, kapade jag ytterliggare 5 min per mil, så nu var jag nere på 50 min milen.

Fortsatt träning, av både konditionen och tekniken, under februari och mars resulterade i att jag som bäst åkte milen på 43 min! Då var det riktigt bra glid, men 45 var inga problem som genomsnitt, även över längre sträckor. Vart en hel del varv på 15 + 10-kmspåren efter varann.

Då stog jag plötsligt där på startlinjen, en strålande men kall dag, med 75 km framför mig i vacker fjällterräng. Starten gick och likt Vasaloppet (det jag sett på TV) så vart det trångt och en flaskhals i början. Det löste så småningom upp sig och vi kunde staka iväg över myrarna mellan Vallbo och Vålådalen. De 7 km sprutade fortfarande adrenalinet och det gällde att hitta "sin" plats i spåret. Därefter kändes det som jag kom in i mitt tempo och bara kunde staka på. Mellan Vålådalen och Ottsjö kändes det som att jag mest vart omåkt. "Personer som är bättre skidåkare men som av någon anledning fått en dålig start och nu kommit igen" tänkte jag. "Ja, ja, åk om ni, jag har ingen brådska". Hade både dåligt fäste och glid i början, och efter den låååånga klättringen upp på fjället från Ottsjö var jag tvungen att stanna och få hjälp med vallning. Glidet var fortfarande dåligt och då och då var det nån som åkte om mig.

Det var bra service på alla stationer, med bullar och sportdryck. Stannade och åt på varje station, och klämde även några geler som jag hade med i bakfickan. Successivt började fästet släppa igen, och när jag kom till Edsåsdalen, 40 km in i loppet, fick jag återigen stanna och få hjälp med vallningen. Den här gången blev det bra, och nu hade även glidet börjat ta sig när solen fått värma på snön ett tag.

Från Edsåsdalen bar det återigen uppåt på fjället. Men nu började det hända nått! Härifrån var det inte en enda kotte som körde om mig. Istället var det jag som plötsligt började plocka. Den ena efter den andra. En och en i taget. Tappade räkningen nån gång efter 30. Jag bara fortsatte mata på i mitt eget tempo, men tydligen var det högre än vad de andra klarade av, för det var inte ens någon som hoppade på min rygg. Inte ens på den flera kilometer långa platta sjön Greningen där motvinden var klart påtaglig!

Ända in i mål fortsatte den här trenden. När jag kom ut på det 3 km långa upploppet på Åresjön så såg jag tre tjejer framför mig. "Dem ska jag ta innan mål" bestämde jag mig för. Och en efter en körde jag om dem. När jag kört om den sista trodde jag att hon hoppade på min rygg, så jag satte in en extra spurt, kramade ur de sista kolhydraterna och var helt säker på att när jag väl kommer över mållinjen så kommer jag kollapsa. Men det var en kille som hoppat på min rygg, och jag skakade av mig även honom. Korsade mållinjen, och jag kollapsade inte! Snarare kändes det som jag fick en ny burst av energi och lätt hade kunnat ta ett varv till... okej, kanske inte lätt, men det hade nog gått :)

I Edsåsdalen låg jag på 45:e plats av 110 damer, i mål gick jag som 29:a. Så många tjejer plockade jag alltså på vägen, och minst ett 60-tal killar av bara farten. Analys av detta: jag är jäkligt uthållig, men har varken tekniken eller vanan att hänga på i deras lite högre fart i början. Men efter en ca 4 mil så kan de inte längre leva på sin teknik, och 7,5 mil är jäkligt långt, så då tappar de. Medans jag har bara matat på i min fart, med min halvkassa teknik, men jag kan hålla samma fart genom hela loppet tack vara uthålligheten.

Gick i mål på 6h 17min. Om man tar bort tiden det tog att valla så gick jag på precis under 6 h. Det är ett snitt på 45 min/mil. Sammanfattningsvis är jag jäkligt nöjd! Det var jätteroligt hela tiden, jag klarade målet jag hade på mellan 6 och 7 timmar, och det var en fantastiskt fin dag!! Lätt att det blir en favorit i repris nästa år. Och kul att ha hittat ytterligare en ny rolig sport :)

//Emma