Då var oringen 2012 avklarad!
Halmstad bjöd på ett underbart väder denna vecka!
Min plan var att köra 5 etapper löpori samt 3 etapper mtbo. Det gick nästan men eftersom man även är familjefar och vill att barnen ska komma ut i skogen oxå så valde jag att skippa E4 och mtbo'ns E3, sprint.
Fick erfara att man blir alldeles för sliten av tävlandet för att orka med allt annat...
Förutom många mil i benen och mycket orienterings träning kunde jag även utvärdera senaste outfitten från 2XU, deras tri-suit är suverän. Passar både som cykelbyxa och skön att löpa i med fiffiga gelfickor.
All time high är dock compressions strumporna. De är alltid på! Jag älskar dem!!
Suunto hjälpte mig att uppdatera min maxpuls med 2 slag!
Äntligen en GPS klocka med 1 veckas drift tid!
Jag loggade mellan 1,5h - 2,5h per dag och först på 7 dagen i bilen på väg hem stängde den av sig!
Jävligt bra betyg!
I Sthlm på Sthlm xtreme utvisar Ambit hur länge den håller i kontinuerlig inspelning med GPS och rubbet!!
Bara 2veckor kvar : )
Inga bilder denna gång tyvärr gott folk!
/ Martin
lördag 28 juli 2012
tisdag 24 juli 2012
Solo i Stockholm under 24 timmar
Så imorse startade jag i Vagnhärad och nu 9 timmar senare av nötande av cykelsadel och slitande på skosulor är det matpaus hemma.
Sen bär det av ut till Värmdö för en tur i kajaken :)
/Malin
lördag 21 juli 2012
Lagkaptenen tvingad till ett svårt beslut inför Endurance Quest!
Lagkaptenen Christian tvingades idag fatta ett mycket svårt beslut. Jag, Håkan, kommenterar nedan men först det meddelande Christian sände idag!
Ok! Sent igår kväll stod det klart att EGAR med två sjuka inte kan köra Endurance Quest i Finland för egen maskin trots medföljande reserv Simon. Vi har under kvällen och morgonen försökt att få tag i ytterligare en reserv som kan ställa upp med kort varsel, utan resultat tyvärr. Många multisportarkompisar har hjälpt till med att försöka hitta nån reserv. Tusen tack till alla er!
Ok! Sent igår kväll stod det klart att EGAR med två sjuka inte kan köra Endurance Quest i Finland för egen maskin trots medföljande reserv Simon. Vi har under kvällen och morgonen försökt att få tag i ytterligare en reserv som kan ställa upp med kort varsel, utan resultat tyvärr. Många multisportarkompisar har hjälpt till med att försöka hitta nån reserv. Tusen tack till alla er!
Detta betyder nu lör kl 11.50 att vi inte kan starta i Finland.
Det här är en mörk dag för oss och alla er som varit med oss i satsningen mot den här tävlingen och lagt ner väldigt mycket tid och kraft på det här. Jag vill avsluta detta meddelande med att tacka er för ert fantastiska engagemang. Vi känner ett otroligt stöd från er.
Det här är en mörk dag för oss och alla er som varit med oss i satsningen mot den här tävlingen och lagt ner väldigt mycket tid och kraft på det här. Jag vill avsluta detta meddelande med att tacka er för ert fantastiska engagemang. Vi känner ett otroligt stöd från er.
Ps. Nu börjar kureringsperioden, träningen och förberedelserna för Sthlm Extreme och resten av Svenska multisportcupen 2012.
Vi ses där ute!
//Christian - EGAR
För mig som inte varit planerad att deltaga i tävlingen och därför inte heller varit direkt involverad i alla frågor och detaljer inför tävlingen så kan jag inte annat än ana den besvikelsen som laget nu känner! Jag vet sedan tidigare tävlingar vilket arbete som krävs för att överhuvudtaget komma iväg på tävlingen och den stress det är innan racet! Det arbete som nu laget lagt ner känns naturligtvis som att det var förgäves.
Det är dock så att fakta kan man alltid inte blunda för utan bara acceptera! Det hade varit att riskera alltför mycket att försöka starta, detta med en ambition som var relativ hög, på en mycket ansträngande bana under 4 dygns tid.
Dock så hoppas vi att vi kan ta med oss erfarenheter från hur det är att förbereda sig inför en tävling av den här kalibern, trots allt en tävling i ARWC, "världscupen" i Adventure Racing, och detta med lagmedlemmar spridda mellan Åre och Eksjö! Det tror jag kan vara en viktig lärdom i struktur och rollfördelning.
Nu tar vi nya tag och hoppas att Daniel, Malin, Christian och Emma går stärkta ur detta och kryar på sig inför Stockholm Extreme den 10 Aug! Då får vi chansen igen även om denna tävling inte är fullt så lång så har den minst lika bra om inte bättre möjlighet att visa var vi står i Multisport Sverige i år. Icke att förglömma heller de goda placeringar vi gjort i Svenska cupen som vi satsar på att de skall i slutändan leda oss ända till prispallen!
//Håkan
söndag 8 juli 2012
HÅEC 2012
Jaha då var det gjort!.. Det omtalade, nästan lite mytomspunna... Haglöfs Åre Extreme Challenge...
Jag har det senaste året (sen jag var i Åre förra året och tittade på tävlingen och supportade 4e kvinnan i mål, våran Emma) funderat mycket på hur jag skulle känna under de där typ 5h på banan. En del rutinerade multisportare jag pratade med efter tävlingen beskrev hur de bara tog slut i benen på cyklingen. Medans John, segraren 2011 beskrev i segerintervjun att han kände sig så grymt stark i slutet. Hmmm.
Det är ju mycket som kan hända på vägen under den där tävlingen: Jag skulle kunna sätta paddeltag efter paddeltag i nån annans båt o inte komma iväg. Jag skulle kunna välta i forsen, inte komma upp i båten, få simma länge. Rodret skulle kunna pajja mot en sten, JAG skulle kunna pajja mot en sten. Benen kanske skulle strejka på väg uppför berget, stukning på vägen ner. Missa leden på väg ner och missa Huså, med mera.
Jag har i förberedelserna paddlat forsen rätt mycket, löpt leden ett antal gånger, cyklat banan med. Och jag måste säga att jag kände mig rätt beredd de där sista dagarna innan tävlingen. Men ändå var det något som kändes oförutsägbart. Jag har aldrigt kört en snitslad bana i tävlingstempo i 5h, det betyder ju att det blir inget kartläsningstempo nånstans, två stycken miniatyrväxlingar, thats it. Så mitt återstående frågetecken var väl egentligen: Hur ska jag reagera på det här. Nu vet jag...
Till och börja med så ströks forspaddlingen av säkerhetsskäl pga för mycket vatten i älven. Banan drogs om till enbart sjöpaddling. Det tog nog bort en del av nervositeten innan start (tolka inte det som att jag inte gillar forsarna, de är roliga).
Jag som alla andra med ambitionen att genomföra paddlingen utan att bli bromsad av en långsammare kanotist framför fören (antagligen alla) satte iväg raskt mot första bojen. Jag kom iväg bra, hamnade i andraklungan ihop med ett gäng som definitivt hörde hemma top 10. Scott, Mikael (Axa-Adidas), Peter (Statkraft), John A, Daniel (FJS) mfl. Oj tänkte jag lite Starstruck, ligger jag i rätt tempo nu? Men ja, det kändes ok.
Jag fick en bra tid till första lyftet, här blev jag ifrånsprungen (måste köpa ännu lättare båt tror jag, eller träna mer ben) typ 30m. sen låg jag i tredjeklungan med resten av top 10-gänget och lite andra. Här hölls tempot lite lägre resten av paddlingen, det gjorde nog inget, kanske sparade det lite kraft till resten av banan.
Växling efter 1h 46min till löpning uppför skutan som 9e herre. Jag kände att benen inte var som de brukar redan från typ mitten av Tottliften (ett antal minuter in i löpningen). Jag väntade ivrigt på att stelheten från paddlingen skulle släppa med besked, och att blodet skulle prioriteras om till benen istället för överkroppen och att jag då skulle skjuta upp för berget på lätta ben. Men det hände liksom inte... Jag åberopade övermänskliga krafter från mitt pannben flera gånger, men fick inget svar.
Det blev en lång segdragen kamp, jag ville jättegärna hänga på Jari (Axa-Adidas) när han studsade förbi, men det gick inte. Sista 200 höjdmetrarna hängde jag, Simon (Red Panters Multi) och Jerker (Sportson Skövde) ihop. Uppe till slut! Nu ska jag köra mitt race i nerförslöpningen tänkte jag och försökte trycka i mig en bar. Men det stämde inte här heller, fötterna ville inte sätta ner sig så fort som jag ville. Simon såg ut som en Daredevil, helt klädd i rött, när han studsade mellan klippblocken framför mig. När jag kom ner till Huså hade jag tappat 10 placeringar på hela löpningen. I och för sig till många mycket duktiga löpare.
Växling till cykel, skönt att återse Emma, Malin och Peter vid växlingen, det är bara jobbigt att de vill bli av med mig så snabbt igen... Det är några i den övriga publiken som hejjar och ropar mitt namn, kul! Nu kör vi! Jag börjar med att plocka en placering efter 500m, gött, nu jäklar! Börjar komma ikapp nästa placering Arvid (Statkraft). Detta är bra, nu hänger jag på honom, jag visste väl att jag kunde lita på er ben, tänkte jag. Jag springer nästan ifatt över myren (ett par km in i cykelsträckan) Men där nånstans hittade Arvid gaspedalen och drog helt obegripligt ifrån mig på grusvägarna efter myren fast jag cyklade jättefort. Resten av cyklingen blev en studie i ganska jämnstarka men obenägna att öka -ben. Olof (Young Multisporters) visslade om på starka cykelben, jag hann inte ens se hans rulle! Per (Sportson Skövde) kom upp o la sig på min rulle en stund, sen fick jag ligga på hans. Det var gött, nu kunde jag samla lite energi inför Singeltrack partiet. Det var en lättnad att upptäcka att jag körde fortare i skogen än en del av de andra. Jag plockade någon placering, upp till en 16e plats. Låg bakom Olof och väntade på att han skulle släppa fokus från Singeltracken, fippla efter en gel eller nåt, så att jag skulle kunna ta mig om. Det hände inte. Ute på grusvägen igen möter Emma upp, hon ropar: Du ligger 15e, det är flera herrar precis framför, de ser skittrötta ut, du kan ta dem! Om du visste hur mycket jag vill tänker jag och får bara ut en blandning mellan en utandning och ett stön, när jag trycker mig uppför en backe ut på ett hygge. Nånstans på grusvägarna innan Björnen går Per om. Sen ligger jag i mitt tempo resten av banan.
Den absolut grymmaste delen av banan är backarna upp mot Downhillsektionen. Jag trampade på minsta klingan och trodde jag skulle få hoppa av o gå, jisses! Jag såg en Lämmel springa över gruset (tror jag, eller...), jag kom att tänka på John:s (Axa-Adidas) föreläsning "I huvet på en vinnare" Han beskriver hur han försöker hitta positiva saker i misären. Jag ropar förtvivlat: Hej kompis! Efter lämmeln. Jag tror till och med att jag grinade lite i backen, fast det kom inga tårar, bara jämmer.
Downhillen var väl inövad och gick som på räls. Ingen bakom att spurta med (guskelov) och sen var jag över mållinjen. Gött! Kramar och grattis till 17e plats, skitbra! Första gången ju! Men besvikelsen på mitt pannben och mina ben kunde jag inte dölja för Emma, Malin och Peter. Stor respekt till alla er som kämpade på banan den här dan och inte gav upp, och grymt imponerande top-10. Bra jobbat!
Tusen, tusen tack till supporten Emma, Malin och Peter! Allt blir så mkt roligare med er både, innan, under och efter tävlingen. Fantastiska lagfamilj!
...Som vanligt efter att jag gjort nåt som gjort ont och varit jobbigt så tar det en liten stund tills min hjärna slutat jämra sig, slutat tala om för mig att jag genast ska lägga mig platt på marken så mina mördade ben inte ska lossna ur sina fästen. Sen börjas det igen: Ja, kanske ska man träna mer långpass paddling och sen springa fort uppför...(sjukt). Vi ses nästa år!
//Christian
 |
| Foto: Peter |
Jag har det senaste året (sen jag var i Åre förra året och tittade på tävlingen och supportade 4e kvinnan i mål, våran Emma) funderat mycket på hur jag skulle känna under de där typ 5h på banan. En del rutinerade multisportare jag pratade med efter tävlingen beskrev hur de bara tog slut i benen på cyklingen. Medans John, segraren 2011 beskrev i segerintervjun att han kände sig så grymt stark i slutet. Hmmm.
Det är ju mycket som kan hända på vägen under den där tävlingen: Jag skulle kunna sätta paddeltag efter paddeltag i nån annans båt o inte komma iväg. Jag skulle kunna välta i forsen, inte komma upp i båten, få simma länge. Rodret skulle kunna pajja mot en sten, JAG skulle kunna pajja mot en sten. Benen kanske skulle strejka på väg uppför berget, stukning på vägen ner. Missa leden på väg ner och missa Huså, med mera.
Jag har i förberedelserna paddlat forsen rätt mycket, löpt leden ett antal gånger, cyklat banan med. Och jag måste säga att jag kände mig rätt beredd de där sista dagarna innan tävlingen. Men ändå var det något som kändes oförutsägbart. Jag har aldrigt kört en snitslad bana i tävlingstempo i 5h, det betyder ju att det blir inget kartläsningstempo nånstans, två stycken miniatyrväxlingar, thats it. Så mitt återstående frågetecken var väl egentligen: Hur ska jag reagera på det här. Nu vet jag...
Till och börja med så ströks forspaddlingen av säkerhetsskäl pga för mycket vatten i älven. Banan drogs om till enbart sjöpaddling. Det tog nog bort en del av nervositeten innan start (tolka inte det som att jag inte gillar forsarna, de är roliga).
 |
| Foto: Peter |
Jag som alla andra med ambitionen att genomföra paddlingen utan att bli bromsad av en långsammare kanotist framför fören (antagligen alla) satte iväg raskt mot första bojen. Jag kom iväg bra, hamnade i andraklungan ihop med ett gäng som definitivt hörde hemma top 10. Scott, Mikael (Axa-Adidas), Peter (Statkraft), John A, Daniel (FJS) mfl. Oj tänkte jag lite Starstruck, ligger jag i rätt tempo nu? Men ja, det kändes ok.
 |
| Foto: Peter |
Jag fick en bra tid till första lyftet, här blev jag ifrånsprungen (måste köpa ännu lättare båt tror jag, eller träna mer ben) typ 30m. sen låg jag i tredjeklungan med resten av top 10-gänget och lite andra. Här hölls tempot lite lägre resten av paddlingen, det gjorde nog inget, kanske sparade det lite kraft till resten av banan.
 |
| Foto: Emma |
Växling efter 1h 46min till löpning uppför skutan som 9e herre. Jag kände att benen inte var som de brukar redan från typ mitten av Tottliften (ett antal minuter in i löpningen). Jag väntade ivrigt på att stelheten från paddlingen skulle släppa med besked, och att blodet skulle prioriteras om till benen istället för överkroppen och att jag då skulle skjuta upp för berget på lätta ben. Men det hände liksom inte... Jag åberopade övermänskliga krafter från mitt pannben flera gånger, men fick inget svar.
 |
| Foto: Peter |
Det blev en lång segdragen kamp, jag ville jättegärna hänga på Jari (Axa-Adidas) när han studsade förbi, men det gick inte. Sista 200 höjdmetrarna hängde jag, Simon (Red Panters Multi) och Jerker (Sportson Skövde) ihop. Uppe till slut! Nu ska jag köra mitt race i nerförslöpningen tänkte jag och försökte trycka i mig en bar. Men det stämde inte här heller, fötterna ville inte sätta ner sig så fort som jag ville. Simon såg ut som en Daredevil, helt klädd i rött, när han studsade mellan klippblocken framför mig. När jag kom ner till Huså hade jag tappat 10 placeringar på hela löpningen. I och för sig till många mycket duktiga löpare.
 |
| Foto: Peter |
Växling till cykel, skönt att återse Emma, Malin och Peter vid växlingen, det är bara jobbigt att de vill bli av med mig så snabbt igen... Det är några i den övriga publiken som hejjar och ropar mitt namn, kul! Nu kör vi! Jag börjar med att plocka en placering efter 500m, gött, nu jäklar! Börjar komma ikapp nästa placering Arvid (Statkraft). Detta är bra, nu hänger jag på honom, jag visste väl att jag kunde lita på er ben, tänkte jag. Jag springer nästan ifatt över myren (ett par km in i cykelsträckan) Men där nånstans hittade Arvid gaspedalen och drog helt obegripligt ifrån mig på grusvägarna efter myren fast jag cyklade jättefort. Resten av cyklingen blev en studie i ganska jämnstarka men obenägna att öka -ben. Olof (Young Multisporters) visslade om på starka cykelben, jag hann inte ens se hans rulle! Per (Sportson Skövde) kom upp o la sig på min rulle en stund, sen fick jag ligga på hans. Det var gött, nu kunde jag samla lite energi inför Singeltrack partiet. Det var en lättnad att upptäcka att jag körde fortare i skogen än en del av de andra. Jag plockade någon placering, upp till en 16e plats. Låg bakom Olof och väntade på att han skulle släppa fokus från Singeltracken, fippla efter en gel eller nåt, så att jag skulle kunna ta mig om. Det hände inte. Ute på grusvägen igen möter Emma upp, hon ropar: Du ligger 15e, det är flera herrar precis framför, de ser skittrötta ut, du kan ta dem! Om du visste hur mycket jag vill tänker jag och får bara ut en blandning mellan en utandning och ett stön, när jag trycker mig uppför en backe ut på ett hygge. Nånstans på grusvägarna innan Björnen går Per om. Sen ligger jag i mitt tempo resten av banan.
 |
| Foto: Peter |
Den absolut grymmaste delen av banan är backarna upp mot Downhillsektionen. Jag trampade på minsta klingan och trodde jag skulle få hoppa av o gå, jisses! Jag såg en Lämmel springa över gruset (tror jag, eller...), jag kom att tänka på John:s (Axa-Adidas) föreläsning "I huvet på en vinnare" Han beskriver hur han försöker hitta positiva saker i misären. Jag ropar förtvivlat: Hej kompis! Efter lämmeln. Jag tror till och med att jag grinade lite i backen, fast det kom inga tårar, bara jämmer.
Downhillen var väl inövad och gick som på räls. Ingen bakom att spurta med (guskelov) och sen var jag över mållinjen. Gött! Kramar och grattis till 17e plats, skitbra! Första gången ju! Men besvikelsen på mitt pannben och mina ben kunde jag inte dölja för Emma, Malin och Peter. Stor respekt till alla er som kämpade på banan den här dan och inte gav upp, och grymt imponerande top-10. Bra jobbat!
Tusen, tusen tack till supporten Emma, Malin och Peter! Allt blir så mkt roligare med er både, innan, under och efter tävlingen. Fantastiska lagfamilj!
...Som vanligt efter att jag gjort nåt som gjort ont och varit jobbigt så tar det en liten stund tills min hjärna slutat jämra sig, slutat tala om för mig att jag genast ska lägga mig platt på marken så mina mördade ben inte ska lossna ur sina fästen. Sen börjas det igen: Ja, kanske ska man träna mer långpass paddling och sen springa fort uppför...(sjukt). Vi ses nästa år!
//Christian
söndag 1 juli 2012
Härligt att skita ner sig!
78km lervälling...
Nä då, trots skyfallet så höll stigarna ihop förvånansvärt bra! Toppen bana utan att åka många meter på samma sträcka 2ggr (på hela 78km)!
Stort tack till Eksjö cykelklubb och alla mer eller mindre frivilliga ur Eksjös föreningsliv. Ingen nämnd ingen glömd!
/MARTIN- EGAR
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)