TävlingarSkapad av Egar fre, september 02, 2011 17:45:19
Blev utlånad till Rejlers-Kålmården Adventures inför Stockholm Extreme. Skulle kört med dem på samma tävling redan förra säsongen, med blev då tvungen att operera knät istället. Nu var det Oskar Engberg, Peter Natanaelsson och Christer Casselsjö som var mina lagkamrater.
Det är klart att det "kliade lite extra på kroppen" som Danne uttyckte sig när jag stod på startlinjen i andra kläder än EGAR-kläder. Men kul skulle det bli! Och alltid bra och lärorikt att köra med ett annat lag.
Starten gick i ett sommarvarmt Stockholm i Gamla Stans trånga gränder. Tempot var högt! Tror det flög turister både till höger och vänster när ca 70 multisportare forcerade trappor och gränder i 3.30-tempo. Själv fick jag kramp i båda långa lårmusklerna, M. Rectus Femoris för att vara exakt, i startögonblicket. Tänkte att "jag springer väl tills benen viker sig, för det går ju inte att stanna och stretcha nu" medans jag flög över kullerstenarna på snodd efter Oskar. Krampen gav med sig efter ca 20 min, men smärtan satt i även 18 h senare när vi gick i mål på en tredje plats.
Efter sprintorienteringen genom Gamla Stan så väntade luftmadrasspaddling över Riddarfjärden och därefter fortsatt orientering över Söder. Christer, vår eminente navigatör, gjorde ett par lyckade vägval som gjorde att vi helt plötsligt befann oss ensamma och högt upp i resultatlistan. Kom in på fjärde plats till Erstaklippan där det var 20 min stopptid för att fira sig ned för klippan. Oskar och jag firade medans Peter och Christer sprang runt, var bara två i varje lag som skulle fira.
Kort löpning tillbaks till Slussen och sen var det dags för K2-paddling genom Sthlms inneskärgård, runt Essingeöarna, Reimersholme etc. Vi höll bra fart genom hela paddlingen, Oskar och jag i en båt med den andra båten på snodd. Jag skötte faktiskt alla paddel-navigering, då Christer som var den minst erfarne paddlaren ville få lite vila från orienteringen. Det gick bra, inga missar.
Växlade in på en femte plats och fortsatte med löpning över Hammarbybacken och vidare mot Nacka. Det hade nu börjat skymma så pannlamporna åkte på. Christer var stabil i orienteringen och det kändes som vi gjorde en bra sträcka. Kom ikapp City Wolfs/SMS och låg nu på en delad fjärde plats. Mina ben gjorde galet ont hela tiden, speciellt i utförsbackarna. Hade inga muskler kvar att bromsa med, så det var bara att lyfta fötterna och hoppas på det bästa.
Nu var det kolmörkt och det var dags för nattens mastodontsträcka, 86 km cykling. Växlade in samtidigt som City Wolfs/SMS, och nu hade även Karlstad Multisport kommit ikapp. Så vi tre låg på fjärde till sjätte plats. Första timmarna på cyklingen var riktigt grisiga. Det var mer "hike-a-bike" än cykling. Lera, halt, dimma, supertekniska små stigar. Och dessutom megasvår orientering. Dessutom så dog min pannlampa efter bara ett par timmar. Som tur var hade vi med en extra liten pannlampa, men det är inte direkt optimalt när man ska cykla teknisk stig eller grusväg i hög fart. Oskar var en toppenlagkamrat och cyklade resterande timmar snett bakom mig för att jag skulle kunna se i skenet av hans lampa.
Vi körde den första hälften av cyklingen tillsammans alla tre lag. Nånstans mitt på var det också dags att bada lite. Alla cyklar fick åka luftmadrass över en liten sjö, och vi fick simma bredvid. Var ganska skönt faktiskt! Var en otroligt varm natt så ett litet dopp satt fint.
Rätt som det var så tappade City Wolfs/SMS bort två av sina lagkamrater. Så sen såg vi inte dem något mer. Nu var det vi och Karlstad som kämpade om tredje platsen. Vi körde ifrån dem ett bra tag, men sen missade vi en kontroll och helt plötsligt var de ifatt igen. Resten av cyklingen körde vi ihop, blev en riktigt bra paceline de sista milen på asfalt!
Växlade in till nattvilan i Lillsved (norra toppen på Värmdö) 4 sek före Karlstad, på en tredje plats, endast 15 min efter ledande AXA Sports Club. Nu var det varm dusch (åh så skönt!!), mat och lite vila som gällde; efter att all utrustning hade packats om, vätska för resten av tävlingen hade fyllts på, och cykelkedjor hade smörjts. Blev endast 45 min vila, och jag kunde inte sova. Man är ju så uppe i varv...
Omstart för ledande lag 06.00. Så vi startade alltså 06.15 och Karlstad 4 sek efter. Karlstad hade havskajaker, visserligen havsracers, och vi hade surf skis, så vi var helt säkra på att nu skulle vi lämna dem därbak. Men vi hade inte en särskilt bra paddling, vet egentligen inte varför, men fick inget flyt i det och vi var inte starka samtidigt, så därför gick farten upp och ned. Och så fastnade vi i en vassrugge, efter att ha missat kanalen med 10 meter... Det tog på krafterna och humöret ett tag. Karlstad låg hela tiden bara några minuter efter.
Paddlingen bröts upp av lite "Fångarna-på-fortet"-moment på Kastellet i Waxholm. Kul med lite avbrott och hjärngympa mitt i allt fysiskt slit! Efter det avbrottet hade vi en ganska bra sista del på paddlingen. Vet inte hur långt efter Karlstad var, men flera minuter tror vi.
In till cykelväxlingen och snabbt iväg. Nu var det dagsljus, mycket asfalt och bitvis riktigt fina stigar. Så denna cykling var betydligt mer njutbar. Körde på bra, inga större navigeringsmissar. In för byte på Gärdet till den sista statsorienteringen på Djurgården. När vi går ut på löpningen så kommer Karlstad in från cyklingen. Shit! De är nu bara två minuter efter oss. De måste ha haft en riktigt bra cykling
Nu springer vi för allt vi är värda! Benen gör ont som f-n, men de är bara att bita ihop. Det är ju pallen vi fightas om!! Mitt när jag har som allra ondast i benen så kommer jag ihåg vad John Karlsson sa på sitt föredrag om hur man blir en vinnare. Om man har riktigt j-vla ont nånstans så ska man tänka att det är för att man har en fördel som de andra inte har. Så jag börjar tänka att jag har en turbo-motor inopererad i mina lår. Det gör ont som satan att ha den där, men det är därför som jag kan springa så snabbt! Och det funkar! Stegen känns lättare och tempot kan ökas. Men så fort som jag börjar tänka på hur ont jag har i benen så känns allt mycket tyngre igen, men just ja - det var ju den där turbo-motorn! Och genast känns det bättre. Mental träning/tanke är så kraftfull!
Vi kan inte slappna av, kollar hela tiden över axeln för att se om Karlstad kommer ikapp. Ser dem några gånger och får nästan panik, det såg ut som de var så nära! När det är ca 200 m kvar till mål så kollar vi över axeln en sista gång - ser dem inte än! Vi kastar oss i vattnet utanför Sjöhistoriska museet för att simma till den allra sista kontrollen. Vilken känsla!! Nu kan de inte ta oss! Drypande blöta samlar vi all den sista kraften vi har och springer med höjda armar över mållinjen på en tredje plats i Stockholm Extreme. Efter 18 h och 23 min av konstant tävlande och aldrig en sekunds avslappning. Karlstad har tappat på sista löpningen och kommer inte i mål förrän 23 minuter senare. Vi hade inte behövt vara så nervösa, men det höll tempot uppe!
Grymt nöjda och trötta får vi sen slappa i solen. Vi hade ett stabilt race med bra navigering rätt igenom. Inga större missar eller fadäser, bra tempo och laganda, ingen tappad tid i byten eller strul längs med banan och bra planering innan. Ett toppenrace helt enkelt! Bortsett från mina stackars lårmuskler som nog kommer behöva lite återhämtning... Men lärde mig väldigt mycket på att kunna hantera den mentala biten på det sättet. No pain, no gain....
/Emma
TävlingarSkapad av Egar fre, september 02, 2011 12:05:46
Den 23-25/8 prövades spekulanterna till FMM-guld i individuell OL, Budkavle och OL-skytte i Arvidsjaur och Boden. Den individuella tävlingen avgjordes i Arvidsjaur och slutade med två guld ett silver och två brons för Eksjö Garnison.
Jag tog silvret i min klass och jag är riktigt nöjd med orienteringen på den banan. Från startpunkten till första kontrollen var det 2 km löpning i vit terräng med inga jättetydliga ledstänger. Jag lyckades hålla is i magen, finläste och sprang rätt på den kontrollen. Medans många löpare gjorde 5-15 min missar till den. Resten av löpningen på banan gick sådär, upp och ner lite, några småmissar. Vid 4e kontrollen var jag ifatt garnisonskollegan Johan Berglund, han hjälpte mig att hålla kartläsningstempot upp andra hälften av banan. Eller rättare sagt, han läste och jag sprang : ) Nej så illa var det inte. Men jag kan inte riktigt orientera bra i min fullfart än, så ibland hängde jag, tack Johan!
Budkaveln avgjordes vid Rödberget i Boden. Ing2 startade skymningssträckan med vårt senaste OL-ess Erik Johnsson. Vi visste inte riktigt vad Erik skulle leverera. Så när vi övriga i laget med lagkapten Breistål stod på kanten av Rödbergsfortet och tittade ner på det irrande myllret av pannlampor i den Norrländska granskogen, var luften aningen tät. Vi hoppades innerligt att pannlampan som irrade borta i ena hörnet långt bakom majoriteten inte satt på Eriks hjässa. Till vår glädje kommer Erik in som tvåa. Han växlar ut Anders Edvardsson på nattsträckan. Anders gör ett bra lopp med någon enstaka miss vilket han inte var helt nöjd med. Anders kommer in som femma.
Det innebär att jag får starta min sträcka som femte man morgonen efter… Starten går, orienteringen känns bra, bra flås i löpningen. Jag har med mig en löpare från Ledningsregementet, vi hjälps åt med kartan. Vid 8e kontrollen (publikkontroll) har jag tagit in några minuter på framförvarande och lagkapten Breistål med Kim på idrott utropar glada hejartjut när jag passerar dem. Sen börjar mardrömmen… Jag kommer in i en del av bana som består av ett myller av stridsfordonsstråk, stora stenar och vit gles skog. På kryss över stigarna letar jag desperat efter något som kan fastställa min exakta position. Jag får syn på en kontroll nr 10, vilket innebär att 9an som jag är på väg till finns 100m rakt väster in i glesa vitskogen. Jag löper dit med bestämda steg med min följeslagare. Men kontrollen finns inte där. Nu tar jag beslutet att irra runt en stund med tanken ”den är nog där borta” på repeat i huvudet, istället för att löpa till en säker punkt och börja om. Tiden tickar, tillslut sväljer jag hårt och bestämmer mig för att löpa tillbaks till 10an. Tillbaks vid 10an upptäcker jag att det inte var 10an utan en helt annan kontroll vid en helt annan sten precis som 10an fast på fel ställe. Ni förstår, mardrömsscenariot, Ahhh! Som tur är får jag syn på löparen som ligger efter mig och mannen från Ledningsregementet, jag hänger honom till 9an och går rakt på 10an och 11an in för växling.
Nu ligger vi pyrt till, 14 min efter ledande F17. Det är nu upp till Johan Berglund och Oskar Svärd att rädda upp situationen. Johan far i väg som med eld i baken. Jag hinner inte riktigt komma i torra kläder och sansa mig i tid att följa Johans lopp, men han gör en fantastisk insats och plockar in 8 min. Han växlar iväg Oskar som får uppgiften att ta in 6 min på sista sträckan. Det blir en nervös väntan. När ledarn går förbi publikkontrollen (efter halva banan) räknar vi ner. Efter ca 3 och 30 dyker Oskar upp med starka ben, han meddelas tiden och sätter av mot andra hälften. Jag tänker att det är helt sjukt om han lyckas ta in 3 och 30 till mål. 15 min senare vid mål ser vi hur F17s löpare nalkas utan Oskar i hälarna. Jaja, typiskt tänker jag. Men Oskar gör ett kanonlopp och går i mål mindre än en minut bakom. Silver tänker jag, jag har fixat två silver, ett bra och ett dåligt, ja sånt ÄR livet. Då annonseras det i högtalarna att vinnande lag är diskvalificerat och att guldet därmed går till Ing 2. Silvret går till Helikopterflottiljen och bronset till Högkvarteret. Snopet.
Ibland är vägarna outgrundliga. Jag tar i alla fall med mig erfarenheten att behålla is i magen även till om det skiter sig i slutet av en bana. Jag tar även ”credit” för att ha gett Oskar ett bra pass i benen inför skidsäsongen som snart börjar. Jag tänker le brett och känna att jag gjort nåt bra när han spöar de andra åkarna på tv i vinter.
//Christian
TävlingarSkapad av Egar ons, augusti 31, 2011 19:31:08
Då var det dags, Sveriges bästa multisportare 2011 skulle koras och EGAR hade två lag på startlinjen i mixklassen.
Emma och Daniel utgjorde ett lag. De har tidigare tävlat tillsammans i Frosta multisport race och det slutade ju med en andra plats. Christian och jag skulle tävla tillsammans för första gången i tvåmanna-sammanhang och vi trodde att banan skulle passa oss.
Inte så mycket orientering och finlir utan mera att fälla ner pannbenet och bara köra.
Sola i Karlstad lös med sin frånvaro och regnet hade bokstavligen vräkt ner under natten mot lördag och gjort den redan blöta banan än mer blöt.
08.00 var vi på plats i Mariebergsskogen, tillika tävlingscentrum. Hämtade ut kartorna och satte oss i bilen för att studera kommande vägval, eller rättare sagt Christian, Daniel och Emma studerade. Jag tog på mig uppgiften som kartinplastare och tog den på största allvar. Och får jag säga det själv blev kartorna fantastiskt fint inplastade.
Sen var det dags för det obligatoriska "fixet". Pumpa cykeldäcken, se till att få en bra plats för kajaken och se till att all utrustning ligger så optimalt som möjligt. Allt för att växlingarna ska gå så snabbt som möjligt. Det som var nytt för denna tävling var att vi skulle prova att snodda på kajak sträckan, alltså dra en gummicord från Christians flytväst till fören på min kajak. Vi hann dock inte prova detta rent praktiskt innan tävlingen utan måttade bara ut en vad vi trodde skulle bli en lagom snodd och hoppades på det bästa.
Emma och Daniel som är två starka paddlare behövde inte denna extra grej, slutsats – jag måste träna mer paddling.
11.00 gick starten och ca 200 multisportare rusade iväg på den första snitslade banan. Och det gick fort, riktigt fort. Som tur är Christians ben något snabbare än mina vilket gjorde att vi låg med bra där framme. Snitslarna gick längs smala stigar och hala spångar och givetvis så hanns det även med en simkontroll i sann Karlsta anda.
Att vara genomblöt från start till mål är mer regel än undantag när Karlstad multisport anordnar tävlingar.
Christian och jag växlade in som tredje mixlag, Emma och Daniel växlade in som sjätte. Efter prologen stod paddling på programmet. Ner med kajakerna i vattnet, koppla in snodden och sen iväg. Och det fungerade helt klockrent.
Inte heller på denna sträcka var det någon direkt orientering, runda en boj i Mariebergsviken och sedan följa en inritad rutt på kartan.
In till växlingen hade Daniel och Emma paddlat ikapp, så båda lagen växlade samtidigt.
Snabb växling, bara att dra på cykelskor och hjälm och sedan hoppa på cykeln. Vi cyklade nu tillsammans alla fyra, vilket var riktigt roligt. Stor del av cyklingen låg vi före, och sedan tillsammans med Team Statkraft. Vem hade kunnat gissa detta för ett år sedan, att EGAR skulle ligga och kämpa om bronset i mixklassen på SM?
Första kontrollen var återigen en badkontroll, hopp från ett uppbyggt hopptorn på ca 3 meter och en kort simning för att stämpla. Sedan följde ganska lätt asfaltscykling blandat med lite grusväg, ett stopp vid vattentornet i Karlstad där kontrollen satt högst upp. Så där blev det trapplöpning som höjde pulsen ett par slag.
Därefter blev det återigen snitslad bana genom skogen, till att börja med gick det helt okej att ta sig fram längs blöta rötter och hala stenar. Men efter ett par kilometer blev det riktigt blött och sörjigt. Och är man som jag, inte riktigt kompis med allt för stora hinder längs smala leriga stigar, så får man springa med cykeln istället. Vilket naturligtvis både går långsammare och kostar mer energi.
Efter en lerig tur i skogen är det ju givetvis på plats med ännu en simkontroll, denna fick vi dock kämpa lite extra för då det är ganska strömt i Klarälven.
Ytterligare en tur i skogen följdes av en kort orientering. På kartreken fattade vi beslutet att skippa löparskorna för att spara tid. Orienteringen gick enbart i terrängen vilket gjorde det möjligt att springa i cykelskorna utan att halka allt för mycket.
Sen var det ett par kilometers cykling kvar till sista kontrollen på denna sträcka.
Ännu en vattenkontroll, denna med tre rep upphängda i en bro. Kontrollen satt högst upp under bron, och båda i laget var tvungna att klättra ända upp. Bara att slänga sig i, simma ut och klättra upp. Här fick Emma och Daniel problem, kom inte hela vägen upp de och tvingades till en straffrunda beståendes av en kilometer löpning, vilket gjorde att tiden tickade iväg och två lag passerade.
Så härifrån splittrades lagen, Christian och jag kunde cykla vidare in mot TC direkt.
Av med hjälm och cykelskor, slänga cykeln och på med löparskorna. Sista sträckan är även den en snitslad terränglöpning och inte vilken terränglöpning som helst. Jag tror att arrangörerna har varit ute och vattnat vissa delar av denna bana i flera månader bara för att göra den så jävlig som möjligt. Upp och ner för klippor och bergshällar, krypa över myrar som inte bär, sitta fast ner till midjan i lerhål, fastna i granar och andra mystiska buskar.
Men det värsta med denna sträckan, som aldrig ville ta slut, var att vi inte visste hur lång den var. Men till slut, efter ca 500 meter vasslöpning, eller löpning och löpning, försök till att "springa" så fick vi äntligen fast mark under fötterna. Sen var det bara målrakan kvar innan vi kunde gå i mål under multisportportalen.
Resultaten då?
Christian och jag gick i mål på 3.58.00 och knep en fjärde plats. Emma och Daniel kom in på 4.10.57, efter minst tio minuters strul med repet och straffrundan, och tog en sjunde plats. Men nästa år, då jag är kompis med de hinder som kan dyka upp på blöta, leriga och smala cykelstigar, Christian blivit än bättre vän med konsten att navigera på cykelorienteringen, och Daniel och Emma har tränat repklättring. Då, ja då tar vi nya tag och sattsar mot pallen.
/EGAR genom Malin
(foton tagna av funktionärer från Karlstadmultisport)
TräningarSkapad av Egar tis, augusti 16, 2011 19:57:34
Troligtvis sista träningshelgen i Åre... :-( Men vilken helg det blev sen! Perfekt höstväder med lätt krispig luft och strålande sol och blå himmel. Fjällen visade sig från sin allra bästa sida - det är ju så man blir kär! :-)Helgen började på fredag kväll i Östersund med en lektion i paddelteknik av Åsa Eklund, fd. landslagpaddlare och sedermera teknikutveckligsansvarig för landslaget. Fyra timmar senare, efter både filmning, analys, teknikövning på köksgolvet med en sopkvast, och lite övningar på vattnet så var man ganska säker på att man var nog inte så bra på å paddla ändå... men bättre kan man bli! Var verkligen nyttigt och lärorikt! Nu ska det bli nöta av på paddelmaskinen på gymmet i Umeå i höst.
Åsa med adepter på vattnet
På lördag morgon var det så dags för ett paddelpass på en å vi inte testat ännu, Enån som rinner ned från fjället mot Enafors och sen ut i Indalsälven. Nästan spegelblankt, grönt vatten som Snasahögarna speglade sig i. Blev två timmar paddling med en del tekniknöt.
Storsnasen vid horisonten
Sen var det dags att hoppa upp på mountainbiken för att cykla Östra Storulvårundan, från Storulvån upp mot Blåhammaren, sen vidare mot Sylarna och slutligen tillbaks till Storulvån via Jämtlandstriangelns led. Shit vilken kul cykling!! Bitvis var det nog det bästa jag någonsin cyklat. Men bitvis var det lerigt som f-n i myrarna och det blev många km med "hike-a-bike" Ca 4 mil och 4 timmar senare satt det bra med en våffla på Storulvån!
Scott, Arvid och jag redo att ge oss ut på fjället
Sylglaciären i bakgrunden
Söndag morgon var det upp med tuppen som gällde. Lång dag framför oss. Löpning från Vålådalen, via Stensdalen och sen till Storulvån. Cirka fyra mil och många höjdmetrar. Helt fantastiskt fint var det!! Otroligt löpbart det mesta, med fina stigar i helt underbar terräng. Stanna för att köpa lite snask hos stugvärden i Stensdalen - mmmm Dajm! Träffade många renar och ännu fler lemmlar på stigen - de lever än!
Löpning från Sjtänja ned mot Tjallingdalen. Sylmassivet i bakgrunden
Välbehövlig lunch på Storulvån och sen en sista kraftansträning på landsvägscyklarna de ca 6 milen tillbaks till Åre (lämnade kvar cyklarna där dagen innan). Hade en rejäl bonk när det bara var några kilometer kvar in till Åre by - då satt det fint med de sista Zoo-godisarna! :-)
Lite skön vila i gröngräset av trötta ben innan nästa etapp
Sveriges kanske vackraste landsvägscykelväg?En helt fantastisk träningshelg till ända! Nu blir det tävling några helger på raken, och sen en sista vecka i Åre. Kanske lyckas få in en till lika strålande helg om jag har tur....
/ Emma
TävlingarSkapad av Egar sön, augusti 14, 2011 22:02:10
7,8 mil, 2580 höjdmeter att besegra och en högsta topp på 2739 meter.
Det är inte för inte som Swiss Alpine Marathon ses som ett av världens tuffaste ultramarathon.
Så när starten gick 07.00 den 30 juli i Davos var det med ganska darriga ben jag lämnade arenan.
Uppladdningen innan loppet hade varit sådär. En lång resa på torsdagen som tog på krafterna vägdes upp av en ganska lugn fredag som bestod av att hämta nummerlapp, försöka läsa in sig på banan och bestämma vilka skor som skulle passa bäst att springa i...(valet föll till slut på Salomons cross max, vilket visade sig vara ett bra val)
Elitlöparna brukar vara på plats en vecka innan för att acklimatisera sig, men något sådant var det ju inte tal om för min del.
Målsättningen med loppet var att ta mig i mål, jag hade inte satt någon tidsgräns. Dels för att det var första gången jag genomförde ett sådant här lopp och dels för att det var en kul grej. Ett bra sätt att få se Schweiz och en skön start på semestern.
Därför hade jag lite svårt att veta vilket tempo jag skulle hålla i början, jag visste att de tre första milen skulle vara lätta, mest löpning nedförs.
Och så var det, tre mil nedför med undantag för ett par backar och en del platt löpning. Jag snittade ca 50 minuter per mil de tre första vilket kändes som ett helt ok tempo att hålla. Med facit i hand skulle jag nog kunnat trycka på ännu lite mer, men det var svårt att avgöra där o då. Banans längd och framförallt antalet höjdmeter som skulle tas gör att man håller igen lite för att vara säker på att ha tillräckligt med kraft kvar när backarna/bergen kommer. Dock gjorde sig höger knä till känna i sista utförslöpan, vilket gjorde att jag var tvungen att sänka tempot avsevärt.
Knän och framsida lår var inte riktigt vana vid att springa utför i nästan tre timmar.
Men det var sen loppet började, strax innan byn Bergün (där starten för marathon distansen var) kom den första riktiga stigningen. Eftersom benen fortfarande var pigga så sprang jag halva stigningen innan jag insåg att det gick nästan lika fort att gå och att det kanske vore smart att spara på krafterna.
Jag sprang igenom Bergün precis efter att starten hade gått för marathon klassen och blev omsprungen av en hjord av löpare som var ivriga att påbörja klättringen mot banans högsta punkt.
Och här började en två mil lång uppförsbacke som bara blev brantare och brantare.
Som en Åreskuta fast gånger två eller tre.
Hittills hade jag valt att bara dricka vatten eftersom sportdrycken som serverades inte gick att få ner. Torra bullar á la vasaloppet var inte heller något som lockade vilket resulterade i att all energi jag tillför kroppen på strax över fyra mil var en kvarts banan. Denna ekvation kan ju vem som helst räkna ut är svår att få ihop. Mycket energi ut och väldigt lite energi in.
Under den brantaste stigningen mot första toppen snurrade det rejält i skallen och benen kändes som gelé, men räddningen kom på toppen där det serverades Coca-Cola. Denna ljuvliga dryck i kombination med min nöd Snickers gjorde att livet vände åter och energin flödade. Inte ens det extremt dåliga vädret, (ösregn), kunde få mig på dåligt humör. Många runt omkring klagade på blöta fötter och kalla tår, men jag var nöjd med att mer än halva tävlingen gått innan fötterna blev blöta. Blöt och kall är ju mer regel än undantag i normala fall på multitävlingar så det störde inte alls.
Sen bar det av nedför igen, riktigt brant nedför. Det i kombination med hala stenar och bara en smal stig gjorde att det i princip var omöjligt att springa om någon.
Sen vände det uppför igen och banans högsta punkt på 2739 meter nåddes, 3 grader varmt var det när jag passerade toppen.
Två muggar cola och sedan upprepade sig proceduren med extremt brant nedför på extremt smal stig. Men efter ett par kilometer breddades stigen och det gick att hålla sitt eget tempo.
Knät ställde åter till en del problem i farthållningen på de brantare partierna innan jag bestämde mig för att strunta i att det gjorde ont. Bättre att göra lidandet kortare genom att springa fortare och det fungerade faktiskt.
Så efter en dryg mils nedförslöpning planade det ut och de sista 15 km var relativt platta.
Här gjorde sig energibristen sig påmind igen och det var med ganska trötta ben som jag passerade mållinjen på tiden 8.51.53 och en 17:e plats i damklassen (210 som kom i mål.)
Men det jag kommer ta med mig från detta lopp är det att det är väl arrangerat, det underlättar om du kan tyska då den mesta informationen ges på tyska (jag kan ingen tyska), den fantastisk publik som längs hela bana som hejade och klingade i sina koklockor. Men framförallt, FANTASTISKA vyer, det är helt underbart att springa denna bana. Det spelar ingen roll att benen värker eller att det snurrar i huvudet, att springa (ok gå i de branta partierna) i de Schweiziska alperna går inte att beskriva, det måste upplevas. Men det var helt enkelt underbart.
Slutligen så måste jag erkänna att jag är sugen på revansch. Nu när jag sprungit banan, vet om att jag måste ha med mig egen energi och träna mer i nedförsbacke tror jag att jag kan kapa tiden ganska rejält.
Topp 10 kanske är inom räckhåll......
/ Malin
TävlingarSkapad av Egar ons, augusti 10, 2011 13:29:02
EGAR ligger sällan på soffan och äter chips nuförtiden! Bara sex dagar efter tävlingen i Höör så var det dags igen, den här gången för Christian & Emma och AIM Challenge i Lindvallen/Sälen.
AIM är lite av en annorlunda tävling. Istället för det vanliga punkt A till B till C via ett visst antal kontroller i en viss ordning och med ett visst transportsätt så är det fullständig anarki som råder på fjället i Sälen. Ca 60 kontroller värda allt ifrån 1 till 15 poäng är utplacerade över hela Sälenfjällens skidområde. Du har 6 timmar på dig att plocka så många poäng som möjligt, på vilket sätt du vill - med cykel eller till fots kryddat med några äventyrskontroller bestående av olika rep- eller vattenmoment. 137 tvåmannalag stod på startlinjen, och man fick inte kartan förrän starten gick.
Vi hade pratat en hel del taktik innan, både själva och med hjälp av Daniel som körde tävlingen för två år sen tillsammans med Håkan. Så vi var något så när på det klara med hur vi skulle genomföra tävlingen, vad vi skulle göra direkt vid starten, osv. For iväg längst bort på banan till att börja med. Taktiken var att Emma skulle genomföra ett av klättermomenten (värt 15 p) medans Christian studerade kartan. Sen var det bara att börja plocka poäng!
Christian tyckte det var klurigt att försöka hinna hitta den optimala rutten mellan fjälltoppar, myrar och skidanläggningar på de få minuter det tog för Emma att snabbt som en iller klättra upp och ner för en snorhal repstege i regnet på den första klätterkontrollen. Nåväl! Upp på cykeln igen, nu med kartan indelad i tre skeenden: början långt ifrån mål, mitten på vägen tillbaks till mål och slutet i närheten av målområdet.
Vi fick lägga om vägval/taktik några gånger när klockan tickade snabbare än vi ville. Vi förflyttade oss till 90% med cykel, men ibland la vi cyklarna och sprang till kontrollerna, ofta med gyttja/myr upp till knäna! Tog några klätterkontroller (jumarering, klättring i liftstolpe, repstege, etc.) och simkontroller (med och utan luftmadrass). Överlag så kändes det som att vi körde på i ett högt och jämt tempo, med bra flyt både med orientering, energiintag etc. Inga dippar eller orienteringsmissar, bra laganda och samarbete (Emma fick åka "hiss" flertalet gånger ståendes på Christians axlar för att nå upp till kontrollerna som allt för ofta satt högst upp i ett träd...).
Efter 5 h 59 min gick vi i mål, alltså 1 min tillgodo innan poäng skulle börja ryka som straff för att man kom "för sent". Då hade vi strax innan kämpat oss upp för den lååånga backen som går upp på fjället till Lindvallen nedifrån Sälens by. Hade som plan först att ta en sista kontroll väldigt nära målgång, en 15-poängare som bestod av repklättring. Men allteftersom tiden gick där på slutet så började vi inse att vi nog inte skulle hinna ta den. Modet sjönk lite men vi tryckte ändå på allt vad vi hade upp för den 3 km långa backen. Med 4 minuter till godo rullar vi in på torget där målgången är. Ser då att klätterkontrollen bara ligger ca 100 meter upp i backen. I ett sista ryck av tävlingsinstinkt och adrenalinpåslag så rusar vi upp för de 100 metrarna, mjölksyran sprutandes ur benen. Christian klättrar snabbt som en apa uppför repet (som inte har några knutar - tur att han har repklättring i sitt styrkeprogram!) och stämplar den sista kontrollen. Tjohooo!!!! Vi tog den, och med en minut till godo! Glada som barn i en godisaffär rullar vi över mållinjen!!!
Det konstiga nu var att vi INTE hade EN ANING om hur många poäng vi tagit, eller vilken plats vi var på. Det blev nu en nervös väntan fram till prisutdelningen kl 22.... Bara ifall att så hade vi tagit med oss våra EGAR-jackor till banketten, ifall vi skulle hamna på pallen… Tyvärr fick vi inte ta på oss dem. Men det blev en hedervärd 5:e plats av 47 lag i mix, och en 19:e plats totalt av 137 lag!
Mycket nöjda och glada med dagen och med våran insats satt vi sen uppe halva natten och planerade och taktiserade rutter inför nästa år.... då vill vi ha revansch!!
// Christian & Emma
TävlingarSkapad av Egar tis, augusti 02, 2011 18:04:20
Så var sommaruppehållet slut för Svenska Multisportcupen. I söndags genomfördes Frosta Multisportrace i Höör. Den fjärde av årets sju deltävlingar. Jag (Daniel) skulle göra premiär i mixklassen och för första gången tävla ihop med Emma. Vi var spända och väl förberedda när vi lämnade Småländska höglandet klockan 0500 på söndagsmorgonen. Målet för dagen var att komma på prispallen. Vi visste att cupledarna Up and Running från Norge skulle bli svåra att slå, men man ska inte känna sig slagen på förhand, allt kan ju hända.Tävlingen började med en 15 minuter lång snitslad MTB-sträcka. Här valde vi att köra med flytväst på från start för att spara tid vid växlingen till paddling. Detta gjorde även norrmännen. När starten gick så tog vi direkt ledningen. De andra lagen var lite passiva och det är alltid bra att vara i täten in på stigarna. Vi körde på bra och var i princip samtidigt in till kanotväxlingen med Up and Running. Jag tror vi hade en liten lucka till tredje lag. Emma och jag gjorde en bra växling och var i ledning ut på paddlingen.
13 kontroller i en 2 km lång sjö gjorde att paddlingen blev som ett intervallpass. Vi gjorde en bra sträcka i våra surfskidor och Emma var otroligt snabb vid alla tretton stämplingarna. Vi drygade ut ledningen under hela sträckan, något som vi kunde se då sjön som sagt inte var speciellt stor. Riktigt häftig känsla att leda en cuptävling. (det ska vi göra fler gånger) Jag tror att vi ledde med 3-4 minuter efter paddelsträckan.
Upp med båtarna ur vattnet och på cyklarna igen för att följa snitslingen tillbaka till TC. Denna sträcka gick problemfritt och vi sprang igenom TC med cyklarna för att köra en MTB-orientering på fina vägar och stigar. MTB-orienteringen gick bra, kanske var vi lite fega i början och valde att cykla lite för mycket stora vägar runt om istället för att köra stigen rakt på. Vi var dock fortfarande i ledning när vi nådde den utflyttade växlingen vid paddelTC för att springa orientering.
Denna sträcka såg redan på kartutdelningen ut att bli en utmaning. 7 km i princip helt utan stigar. Min förhoppning var att terrängen skulle vara öppen och lättlöpt. Så var dock inte fallet. Det som var vitt på kartan var i vissa fall en riktig djungel. Sikten var minimal och gjorde orienteringen ännu svårare. Många lag, så även vi hade problem på denna sträckan. Vid andra kontrollen kommer Up and Running ifatt efter att jag haft lite problem att hålla riktningen och inte riktigt kommit in i orienteringen. Vi försökte hänga med norrmännen som vi visste var duktiga på orientering. Tyvärr är de även bra löpare och de lyckades efter drygt halva sträckan att rycka och hänga av oss. Vi hade innan detta vid fjärde kontrollen gjort en rejäl bom och letat med både FJS och Polars herrlag i flera minuter. Från sjätte till elfte kontrollen fick vi ta vårat eget tempo och jag lyckades hålla ihop orienteringen ganska bra in till cyklarna igen.
MTB-orientering igen tillbaka till TC. Vi fick uppfattningen att vi nu var 3-4 minuter efter Up and Running och försökte trycka på så bra det gick på cyklingen. Det stod nu klart att vinnartiden inte skulle bli några 4 timmar utan troligtvis över 5. Detta trots i princip optimala förhållanden, varmt, vindstilla och torrt.
Vi växlar ut på sista sträckan efter drygt 4,5 timme tror jag och ger oss ut på en fotorientering i Skånes djurpark. Denna sträcka var gafflad så det var lite svårt att veta om man tog in eller tappade. Efter drygt halva sträckan får jag syn på Anderstorps OK vilka jag tror ligger trea, jag uppfattar det dock som att de måste ha en annan gaffling och blir inte jätteorolig att andraplatsen skulle vara hotad. På väg till sista kontrollen får vi veta av en funktionär att vi fortfarande ligger tvåa och ger oss ut i vattnet för att simma över en sjö in till målet.
Glada och nöjda korsar vi mållinjen efter 5 timmar och 19 minuter på en andraplats. 6 minuter efter Up and Running och 5 minuter före Anderstorps OK. Riktigt kul att vara på pallen igen i cupen och att ha varit uppe i ledning i halva tävlingen.
//Danne
TävlingarSkapad av Egar fre, juli 15, 2011 15:07:46
Foto: Martin Wichardt
ÅEC - 25 km paddling, 15 km löpning, 35 km cykling. För 16:e året i rad så avgjordes Sveriges mest prestigefulla multisporttävling i strålande sol i Åre. Nästan alla av Sveriges bästa multisportare satt på startlinjen, med Tännforsen rytandes i bakgrunden. 160 killar och 12 tjejer - varför alltid bara knappt 10% tjejer??
Som alltid lite kaos i starten när alla smala tävlingskajaker ska trängas om att stå längst fram. Kom iväg hyffsat bra i starten, och knappt 15 min senare var det snart dags för första forsen, drygt 2 km lång. Ca 100 meter innan forsen så välter jag plötsligt! Ganska snopet, på plattvattnet - det var inte riktigt med i beräkningarna. Råkade slå paddeln i killen bredvids båt, och plötsligt fann jag mig själv upp och ned. Men hade ju övat ett otal gånger på att klättra upp i båten så 10 sek senare så var jag redo att ta mig an forsen. Gick in i forsen på fjärde plats, men ganska snart befann jag mig på andra plats. Tog forsen perfekt och kunde följa hela spåret som jag memorerat på otaliga träningsrundor tidigare. Alltid lika kul med fors!! Det är nog min bästa gren...
Foto: Lars Larsson
När forsarna var slut så tog motvinden vid! Det är mest alltid motvind över Åresjön, men det här var nog den starkaste hittills. Vilken kamp det var! Holliday club låg och skimrade på andra sidan, förledande nära, men det kändes som man aldrig skulle komma fram. Växlade tillslut in på Åre torg på andra plats. Snabbt byte tack vare bra support från Christian och Daniel. Sen bar det iväg upp för skutan.
1000 höjdmeter rakt upp. Hade en riktigt bra löpning, avsevärt förbättrad sedan sist jag körde 2009, men löpning är och kommer nog alltid att förbli min svagaste gren. Martina passerade mig ungefär halvvägs upp för Skutan, men sen höll jag henne inom synhåll ca 100-200 meter före. När Kristin kom förbi ca två tredjedelar upp så visste jag att jag inte hade någon som helst chans att hålla henne inom synhåll - hon är en fenomenal löpare!
Foto: Peder Lundqvist
På vägen upp så började min mage knipa lite, men jag var inte allt för bekymrad över det. Hade tappat några hundra meter till på Martina när jag väl klev över den högsta punkten. Men jag är bättre på utförslöpning än jag är på uppförslöpning. Så nu var det bara att hamra benen! Körde för att vara mig i en helt galen fart utför, och passerade raskt flera killar. Hade jag ramlat så hade jag nog halvt slagit ihjäl mig... Fick nu åter Martina inom synhåll och knaprade sakta men säkert in på henne. När det var ca tre kilometer kvar så var Martina bara 200 meter framför mig. Var nu helt säker på att jag skulle komma ikapp henne innan det var dags att byta till cykel.
Då, helt plötsligt, så havererade min mage. In bakom första bästa buske. Några minuter senare och alldeles för mycket vätska lättare så började jag springa igen, betydligt långsammare nu. Sen var det dags igen... Hann besöka ganska många buskar på de korta tre kilometer grusväg som var kvar in till Huså. Och kände mig ganska så urlakad när jag väl kom fram....
Foto: Martin Wichardt
Snabbt byte även denna gång tack vare bra support. Sen iväg på cykeln. Känner banan ganska så väl efter flertalet träningsvändor, och vet exakt vart jag kan trycka på extra osv. Men nu var ingenting som det brukar. Fick gå en massa sträckor som jag normalt cyklar utan problem, magen fick mig att helst vilja ligga på marken i fosterställning när den knep som värst, och energin var i nivå med fotknölarna. Nu var det bara överlevnad som gällde och att se till att ingen kom ikapp bakifrån. Lyckades med det sistnämnda, att hålla de andra tjejerna stången (de var tydligen ganska så långt efter, men det visste jag inte då) och kunde tillslut ta mig över mållinjen på 4:e plats på tiden 6 h 16 min.
Foto: Daniel Warberg
Hade två mål i årets tävling; det första var att vara tvåa in från paddlingen, det klarade jag. Det andra var att gå under 6 h. Misslyckades uppenbarligen med det, men hade magen inte havererat så är jag ganska så säker på att jag hade klarat det målet. Bättre lycka nästa år....
Varför havererade då magen? Ja, omöjligt att veta säkert men jag har några teorier. 1) åt bara gel och sportdryck, annars brukar jag äta någon banan eller bar också, men tänkte att jag inte skulle ha tid/orka tugga dem i det höga tempot och värmen. Kanske var dumt.... 2) vätskesystemet på paddlingen gick sönder efter första lyftet. Så sen fick jag inte i mig nån mer vätska/energi på resten av paddlingen, OCH jag drack vatten ur älven. Visserliggen bara några munnar, men ändå.... 3) var rejält stressad dagarna innan tävlingen, kanske inte direkt hjälpte om gelen var hård för magen och det ev var någon lite bassilusk i älvvattnet. Som sagt omöjligt att veta exakt vad som var orsaken, men nästa gång så ska jag inte äta bara gel...
Känns lite som ett vakum att denna tävling är över, har tränat specifikt för den så länge. Men samtidigt skönt att kunna träna lite mer fritt och att få några dagars träningssemester. Och snart är jag redo att börja ladda för nästa års ÅEC!
TräningarSkapad av Egar sön, juli 03, 2011 21:14:31
Åre Extreme Challenge - mitt huvudsakliga mål denna säsong. Perfekt då att få sommarjobb i Åre och kunna vara på plats och träna flera veckor innan :-) Har hunnit med åtskilliga vändor i forsen, över skutan och runt på mtb-sträckan.Idag blev det lite av ett annorlunda träningspass... Det håller på och produceras en film om racet som ska sändas på TV4 Sport i slutet av juli. De behövde några bilder på galna multisportare som ville cykla och paddla fram och tillbaks, fram och tillbaks, över samma sträcka 17 gånger, och sen igen - på ett nytt ställe, gärna i leran! Så Scott Cole (min man) och jag var ute och filmade idag och igår, i sex timmar! Var ju helt slut sen! :-)
Ett kort klipp från gårdagens paddling "session" sändes på TvÅre i morse. Här är en länk, spela fram till ca 2 min 40 sec om ni inte vill se en massa annat. / Emma
http://www.facebook.com/video/video.php?v=10150229680472843&oid=43410246810&comments
